Nöje

Obesvarade frågor och jazz utan sväng

Nöje
Reda Kateb spelar titelrollen Django Reinhardt i den inte helt lyckade filmatiseringen om gitarrvirtuosen.
Foto:

Det bjuds på mycket jazz men svänger aldrig om den här skildringen av gitarrvirtuosen Django Reinhardts liv under andra världskriget.

Django

Genre: Drama

I rollerna: Reda Kateb, Cecile De France, Ulrich Brandhoff med flera

Regi: Etienne Comar

Speltid: 1 timme 57 minuter

Censur: 11 år

Artikeln publicerades 3 november 2017.

Stjärnan i den lilla orkestern Den franska hotkvintetten är den romska gitarristen och jazzstjärnan Django Reinhardt. Han är i den här filmens inledning visserligen småpackad och står och fiskar mal vid Seines strand samtidigt som en tålmodig konsertpublik sitter och väntar. Men när han väl sitter på scen, hämtad av sin lätt svettige bror, och hans fingrar spritter över gitarrsträngarna till "Les yeux noirs" är allt förlåtet.

Historien tar sin början 1943 strax innan Django Reinhardt lämnar det naziockuperade Paris med sin familj för att ta sin tillflykt till Schweiz.

Django själv verkar ganska opåverkad av kriget och tar knappt in vilken fara som hotar inför en påbjuden Tysklandsturné. En romsk musiker som spelar för nazister framstår däremot tydligt som en säkerhetsrisk för Louise (Cecile De France), som dyker upp och organiserar en flykt, trots ogillande blickar från Djangos fru.

Hela kapitlet som har med Louise att göra är dåligt utvecklat, det handlar inledningsvis om en romans som aldrig fick blomma ut ordentligt. Men hon fortsätter att dyka upp i filmen i scener som skulle ha kunnat bli riktigt spännande men som sjabblas bort och lämnar åskådaren i ett frustrerande läge. Det finns en typ av film där "obesvarade frågor" kan vara ett medvetet grepp. Så känns inte fallet med "Django", där frågetecknen staplas och resulterar i ett oengagerande drama, som i slutändan inte berättar särskilt mycket om Django Reinhardt.

Till filmens höjdpunkter hör alla scener med musik, där Reda Kateb verkligen får chansen att glänsa i titelrollen. Men så fort Django lägger ned sin gitarr försvinner ett nödvändigt lager av filmisk magi. Framförallt drabbar det ambitionen att berätta om romernas fruktansvärda öde under andra världskriget. En avslutande scen, som abrupt slängs in genom ett tidshopp på två år, påminner om alla de romer som dog i koncentrationslägren. Där uppstår, sekundsnabbt, något som verkligen känns på djupet. (TT)