Malena Rosén Sundström

Ett oanständigt förslag

För en tid sedan lanserade Kristdemokraterna ett förslag om att avskaffa de två pappamånaderna i föräldraförsäkringen. Människor vill bestämma själva, de vill inte låta staten diktera villkoren, förklarade partiledare Göran Hägglund.

Malena Rosén Sundström

Här finns röster att hämta, resonerar KD sannolikt. Och som minsta riksdagsparti i opinionsundersökningarna – KD noterar 3,7 procent i SCB:s stora partisympatiundersökning i maj – är röster något KD verkligen behöver.

En majoritet av svenskarna önskar ökat eget inflytande över hur föräldraförsäkringen fördelas mellan föräldrarna, enligt Hägglund, vilket han kan styrka med hänvisning till en undersökning som partiet fått utfört av Novus opinion. I denna sade sig 84 procent vara negativa till ytterligare statlig styrning av föräldraförsäkringen.

Varför skulle då inte valfriheten sättas först, som Hägglund uttrycker det?

Enligt Försäkringskassans egenstatistik hade mammorna till barn som föddes 2009 tagit ut i genomsnitt 283 dagar med föräldrapenning när barnet fyllde två år. Motsvarande antal dagar för papporna var 59. Det är inte alltför vågat att gissa att pappornas uttag vore ännu lägre utan de två särskilda pappamånaderna.

Vad som ibland tycks glömmas bort i debatten är att föräldraförsäkringen inte är någon av naturen given rättighet. Den är något vi alla som medborgare bidrar till genom att betala skatt. Användningen av dessa skattepengar bör ske på bästa möjliga sätt för dem den är till för.

Och sett till barnens bästa finns det goda skäl att på både kort och lång sikt snarare verka för en ökad uppdelning av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna. En avhandling i psykologi från Uppsala universitet, som kom ut i våras, visar att små barn vars föräldrar varit hemma med barnet ungefär lika mycket mognar fortare.

Som mamma till två döttrar är det svårt att bortse också från betydelsen av en mer jämlik uppdelning av föräldradagarna på lång sikt. Så länge vi har denna skeva fördelning kommer kvinnor i barnafödande ålder att riskera ses som mindre lockande att anställa för en arbetsgivare. Det har hänt att kvinnliga vänner till mig fått just denna politiskt inkorrekta fråga ställd vid en anställningsintervju: ”Tänker du skaffa barn inom de närmsta åren?” Oftast ställs frågan inte rakt ut, men det betyder inte att den inte tänks av arbetsgivaren – och därmed finns med som ett underlag för beslutet om vem som ska anställas.

Att göra föräldraförsäkringentill en fråga om valfrihet för vår generation kan därmed ses som djupt egoistiskt. Visst kan vi som är föräldrar här och nu möjligen underlätta för oss själva genom att behålla föräldraförsäkringen som den är, eller rentav önska mer valfrihet. Men det innebär en ordentlig björntjänst åt alla de flickor som nu växer upp och ska ut på arbetsmarknaden om tio, femton eller tjugo år.

Malena Rosén Sundströmär lektor i statskunskap vid Lunds universitet.