Sky sly, fy, fly!
De kortare styva veteaxen och så rapsens kringelikrokiga stjälkar som syns efter blomningen. Men ett vajande rågfält går utanpå allt i skönhet. Betagen blir jag.
På midsommarafton visade TV2 en långsam utdragen dokumentär med titeln ”Mandelblom, kattfot och blå viol”. Filmen var lite seg, men budskapet kristallklart. Natur måste skötas för att vi ska få våra Astrid Lindgrenska hagar och Evert Taubska ängar.
Det är som om vi glömt bort att sådan mark skapas av slåtter och bete. Natur blir aldrig sådan av sig själv. Den mångfald av örter vi älskar uppkommer där vi kultiverat naturen. På ängar trivs gräsfjärilar, blåvingar, jordlöpare och mattvävarspindlar. Insekterna lockar lärkor, ärlor, sångare och näbbmöss. Vråkar, kärrhökar och tornfalk jagar ängsmarkernas gnagare.
Jag är ofta i Karlskrona skärgård, där öarnas mjuka klippor lyser varmt grå och röda i granit med insprängningar av svart diabas. I vattenbrynet växer svavelgul lava omväxlande med den ljusgrå på hällarna. Innanför klipporna finns björnbärsbuskar och enar med viol, ängsull och kärleksört därunder. Men där finns numera också ohejdat med albuskar, björksly, eksly, man kan inte längre gå där för den ogenomträngliga vegetationen som är full av fästingar.
Öarna var förr allmänt betade av både kor och får. Idag är det sällsynt att man forslar kreatur på speciella pråmar på sommarbete. Det var den bästa landskapsvård man kunde få.
Längs Hallandskusten likadant. Det förr öppna hedlandskapet har invaderats av hög slyskog, det ljusa, öppna och vänliga har blivit ovårdat och fult. Vårt öppna landskap, som vi trivs bäst i, håller på att växa igen. Om man inte betar marken eller sköter den med slåtter blir det på kort tid slyträd, brännässlor, högt gräs och ett enda hie.
Ängs- och hagmark håller på att utrotas från vårt svenska landskap. Först genom att betesmarkerna odlades upp efter enskiftet, nu genom att de kvarvarande betesmarkerna tillåts förslyas. Slymark är en lockande plats för fästingar. Fästingar med sina otäcka följdsjukdomar borrelia och hjärnhinneinflammation är ett folkhälsoproblem.
Strandskyddet, som infördes på 1950-talet, var en formalisering och ett förtydligande av allemansrätten. Det kom ursprungligen till av sociala skäl, för människors rekreation. Först på 1990-talet lades till bestämmelser om biologisk mångfald. Då vill jag hävda att även människan är en del av ekosystemet!
På tal om att tukta gräset mellan bebyggelse och kust i strandskyddade områden. För att komma ned till den eftertraktade stranden behöver klippas gångar genom sly och brännässlor! På den klippta marken kan man dessutom få se en mångfald av örter!
Madeleine Brandin är arkitekt och författare.
