Madeleine Brandin

Ett år så gott som nytt

Madeleine Brandin Artikeln publicerades

I mellandagarna skjutsade jag sonen till Övre. Inkommande buss fick sakta in och väja för några kacklande hönor.

Några andra brunspräckliga hön­or sprang mellan benen på folk, tuppen gol och in­ifrån stadsparken hördes det genomträngande sorgsna skriet från en påfågel. Ja, hjälp vilket ”bonnaland” detta är! Jag tittade på människorna, de log och sken upp när de såg fåglarna och sa något till främlingen som gick bredvid. En känsla av ömhet spred sig i vinden.

Jag gick genom rosariet in i stadsparken och mötte kalkoner, änder, fiskmåsar. En nötväcka skymtade med huvudet nedåt på en trädstam. Och här stenen med inskriptionen att konung Oscar II planterade eken 1899. Här finns andra skyltförsedda träd, ädelcypress, äkta kastanj, kinesisk sekvoja är bara några. Vi finns på bonna­landet, men också i en stad, där generationer före oss satsat medel och engagemang för invånarnas gemensamma bästa. De var stolta över sin stad och dem som bodde här. De gav oss ett arv att förvalta.

Så här under det nya årets första dagar tänker jag på den tid vi lever i. I Malmö är det numera skottlossning på öppen gata varje månad. Ondska. Hårdhet. Otrygghet. I skånska ensligt belägna gårdar sker bestialiska rånmord. På arbetsplatser och i skolor bland hjälplösa barn sker brutal utfrysning med elaka ord, gester och misshandel.

I Japan finns en superstjärna, hon är 16 år och uppträder live inför hundratusentals jublande åhörare. Det finns samlarfigurer till hennes CD-boxar. Grejen är bara den att hon inte finns på riktigt. Hon är en 3D-projektion. Min dotter hade som liten ett japanskt djur, Tamagotchi, som skulle uppfostras, matas och skötas om. Missade man det dog djuret. Men det var ett digitalt husdjur med bildskärm och tre knappar programmerat till att svara på barnets handlingar. Japaner älskar robotar. Jag minns ett teveprogram där ensamma pensionärer hade robotar som sällskap, man kunde tala med dem och de svarade. Ju fler fraser man själv sa, ju fler lärde de sig att svara på.

Stadsparken i Trelleborg har numera berikats med skulpturer. Några av dem är små varelser som rart håller saker i famnen, en liten varelse ligger på rygg, fridfull och trygg. Det är omöjligt att inte känna ömhet och medkänsla för dem. Konstnären heter Ralf Borselius och skulpturerna är donerade av Inga Nilsson, som under många år arbetade på kommunkansliet. I Svenska Dagbladet fanns 29 december en artikel om hur lek med gosedjur används inom förskolan för att träna empati.

När jag stod där i parken den gråmulna dagen hördes plötsligt kyrkklockorna från Sankt Nicolai ljuda. Så blandades klangen med ljudet av ambulanssirener. Som nyårsönskan ville jag tro att nästan alla människor känner ömhet och medkänsla, att de vill väl. Jag skulle ändå gärna vilja våga tro det.

Madeleine Brandinär arkitekt och författare.