Ledare

Var finns alternativet?

TA anser: Regeringen gör rätt i att vårda finanserna och våga vägra utgiftsökningar.

Ledare
Trivdes. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Foto:
Trivdes. Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Foto:

Det var en lika tunn riksdagsdebatt om regeringens ekonomiska vårproposition i går, som propositionen i sig var tunn på tuffa förslag. Eftersom Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson saknar riksdagsplats ställdes Fredrik Olovsson (S) mot finansminister Anders Borg (M). Andersson var i stället utomparlamentariskt aktiv: kommenterade propositionen under en egen pressträff och debatterade senare på kvällen med Borg i SVT:s Aktuellt. S har genom sitt val av partiledning devalverat riksdagens värde som demokratins naturliga centrum.

I kammaren regerade Borgohotad. Regeringspartierna är i jämförelse med oppositionen ett under av sammanhållning. Det finns inget rödgrönt alternativ. Sverigedemokraterna är irrelevanta. Oppositionen tar utan att skämmas effekterna av den internationella finanskrisen och den därpå följande skuldkrisen som intäkt för att de nationella besluten om sänkt restaurangmoms och halverad arbetsgivaravgift för unga inte fungerar. Det är väl magstarkt.

Märkligt bara att Borg tillåts stå så ohotad i debattens mitt även av allianskollegerna, som finner sig i att spela andra, tredje och fjärde fiol. Carl B Hamilton (FP), Emil Källström (C) och Anders Sellström (KD) torde mot bakgrund av det rådande opinionsläget inte sakna drivkrafter att profilera sig och sina partier tydligare. Nu dryftade de mest teknikaliteter.

Samtidigt är den ekonomiska debattens former och uttryck ytterst talande för det inrikespolitiska läget. Det är avvaktande.

Alliansregeringen är försiktig i sin bedömning av den ekonomiska utvecklingen 2012. Tillväxten tros stanna på 0,4 procent. Arbetslösheten bedöms hamna på 7,8 procent. Skuldkrisen i Europa är långtifrån över. Den internationella konjunkturen är svårbedömd. Det är då en ansvarsfull hållning att ”säkra säkerhetsmarginalen”, som Borg sa. Det är inte läge för några panikbeslut om permanenta utgiftsökningar för att ge allt åt alla. I stället bör fokus läggas på reformer som kan genomföras även i lågkonjunktur. Här finns utrymme för förbättringar.

Själv pratar finansministern gärna om det som komma skall: infrastruktursatsningarna, forsknings- och innovationspropositionen.

Kanske borde han lite mer låta sig inspireras av den nyligen utkomna antologin Fem reformer som inte kostar en spänn (Timbro). I denna ges till exempel förslag på hur en sänkning av statsskatten kan självfinansieras och hur skatten på arbete kan sänkas genom höjd skatt på konsumtion.

Det är bättre att agerai frågor som man vet har betydelse än att försöka se i kristallkulan hur den ekonomiska utvecklingen ska bli 2013. Prognoser är aldrig mer än prognoser.

Det är ingen brådska med att sätta sprätt på pengar som inte finns. Det kan oppositionen ägna sig åt.