Vänta inte på nästa kris
Den utdragna regeringsbildningen har inte enbart med valresultatet att göra. Inte heller räcker det att leta efter partiegoistiska förklaringar eller bland principiella dubier kring vilka partier man kan tänka sig att få stöd av, för att finna hela svaret på kvicksandsvandringen på Helgeandsholmen. Det faktum att Sverige som stat inte befinner sig i en akut kris är också en förklaring till att partiledarna håller på som de gör. Man anser sig ha tid. Däremot har även de mest trilskande gjort klart att om Sverige hamnade i ett akut läge skulle de samla sig till mer effektfulla möten än fikasamkväm hos talmannen.
Men det bästa sättet att hantera en kris är att se till att den inte uppstår. För det krävs det trots allt handlingskraftiga politiker som är mer beredda att ta strid för nödvändiga sakpolitiska beslut än de är rädda för att bli kritiserade för var de hämtar sitt stöd.
Tyvärr finns det inga möjligheter att förevisa framtiden i ett enkelt bildspel. Men några punkter att vara extra vaksamma på borde dock vara uppenbara för partiledarna. Denna gång handlar det inte om statsfinanserna utan mer om förutsättningarna för att klara av de allra viktigaste av de åtaganden som det offentliga har tagit på sig.
Det gäller att se till att det finns tillräckligt med personal och kompetens i vården, skolan, polisen och försvaret. Det gäller att se till att Sverige inte får en grupp av människor som permanent står utanför både arbetsmarknad och bostadsmarknad. Och det gäller att förbättra förutsättningarna för det näringsliv som ska skapa resurserna som möjliggör allt det andra.
I de grundläggande ekonomiska frågorna står Allianspartierna mycket nära varandra och har i huvudsak bättre svar på huvuddelen av frågorna om vilka reformer som är nödvändiga. Det är kring detta kitt av fri ekonomi som Alliansen är byggd och som också gör att den är viktig att försvara. Liberalernas Jan Björklund har pekat på sitt lilla väljarstöd och hävdat att de stora partierna har mer ansvar än de små. Men hans eget parti är en viktig del av en politisk enhet och Björklund själv är en avgörande faktor för om den ska upprätthållas eller inte. Tyvärr finns det många som strävar efter att upplösa Alliansen, naturligtvis från socialdemokratiskt håll av lätt insedda skäl, men också bland liberala eller konservativa opinionsbildare. De senare önskemålen tycks mer ha sitt ursprung i värderingsfrågor än den för regerandet avgörande ekonomiska politiken.
En enad Allians har betydligt större möjlighet än fyra splittrade partier att driva på för marknadsekonomiska reformer som gynnar investeringar i företag och initiativkraft hos medborgarna. I detta borde de fyra konstatera att det är med ett gemensamt budskap snarare än två, tre eller fyra olika som de kan göra sin röst hörd och få så mycket som möjligt av sin politik genomförd. Ett avgörande sådant kommunikationsbeslut är att komma fram till om man i nuvarande parlamentariska läge har bäst förutsättningar att nå resultat i opposition eller regeringsställning. Att en sådan enhetlig linje inte utarbetades redan före valet var ett stort misstag som vi nu ser resultatet av. Dessvärre kan denna oenighet leda till att Sverige får en regering som är oförmögen att fatta beslut eller som fattar beslut vilka leder landet in på en väg till krisen snarare än ifrån den. Det vore det allra sämsta sättet att förvalta de mandat som Allianspartierna har anförtrotts av väljarna.
