Annons
Ledare

Tyck inte synd om människor

Politiker som säger ”stackars dig” riskerar att förminska dig. De som i stället tror på din förmåga och säger ”kom igen, du kan mer än du tror” kommer att se hur du växer – och kan mer än du tror.
Ledarkrönika • Publicerad 20 juli 2018 • Uppdaterad 24 juli 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Martin Lidberg 2003.
Martin Lidberg 2003.Foto: REMY DE LA MAUVINIERE

Testa att sträcka dina armar upp i luften, som om du gjorde en segergest. Le, titta uppåt, sträck ut bröstet, stå med fötterna brett isär, håll ryggen rak. Stanna sedan i den positionen en stund och notera vad som händer i kroppen, i hjärtat, med andningen, med tankarna.

Högst sannolikt kommer du att känna dig starkare, mer självsäker och redo att ta risker. Dessutom kommer du att bli gladare eftersom livet ter sig härligare än för några minuter sedan; forskning visar nämligen att den som sitter rak i ryggen minns positiva ord i högre grad än den som har sitter hopsjunken.

Annons

Utöver att du själv mår toppen ökar chansen att människor omkring dig bedömer dig annorlunda. När forskare i en studie lät personer sitta i maktposer inför en fiktiv jobbintervju blev de i högre grad sedda som anställningsbara.

Om du å andra sidan tar en så kallad maktlöshetspose, till exempel sjunker ihop, sänker huvudet, håller armarna om kroppen eller i knäet, kommer du troligtvis att tänka fler negativa tankar om dig själv, bli mindre kreativ och tappa lusten att anta utmaningar. Och nej, du får nog inte det där jobbet du sökte eller den där killen/tjejen du trånar efter...

Förklaringen ligger, åtminstone delvis, i hormoner och hur de höjs och sänks i kroppen beroende på hur vi rör oss. Harvard-psykologen Amy Cuddy har studerat hur vårt kroppsspråk förändrar oss, och genom mätningar sett att testosteronet i kroppen ökar samtidigt som stresshormonet kortisol minskar när man gör en segergest, en maktpose. När man kryper ihop blir det tvärtom – testosteronet sjunker och kortisolet höjs (Närvara 2015).

Detta visar att vi inte är några hjälplösa offer för omständigheter, utan att det tvärtom går att förbättra livet genom egna insatser på ett mer grundläggande sätt än många tror. Även om det kan upplevas som stressigt att man faktiskt kan förändra sitt mående och sitt öde själv – för då måste man ju anstränga sig och kan inte skylla ifrån sig – är det bättre att ta makten än att bli beroende av andras omvårdnad.

Den som inte har ett jobb kan ju exempelvis vänta på att regeringen ska tillföra mer pengar och att man någon gång ska få ett arbete via arbetsförmedlingen – men hen kan också stärka sig själv inifrån och ta nya tag, söka, nätverka, med självkänsla ringa ännu ett samtal och genom att ändra sitt kroppsspråk faktiskt också bli utvald. Jag är övertygad om att man känner större stolthet om man valt den senare strategin, att man blir mindre frustrerad och irriterad av att inse att man kan själv redan idag kan påbörja resan mot sina drömmar än att tro att man behöver snälla politikers bidrag.

Personer till vänster i politiken har tyvärr en dragning till att finna yttre förklaringar till att vissa har det sämre i livet; de hänvisar till diskriminering, orättvisa, ojämlikhet och så vidare. Alternativt säger de att en person är svag, som vore det oföränderligt. Lösningen är ofta fler resurser, fritidsgårdar och projekt, ännu fler kamelcenter och låtsasjobb, kvoteringslösningar, föreningsbidrag och genuskurser.

Men för varje bekymrad min som riktas mot en människa blir hen svagare. Vi tenderar nämligen att spegla oss i andras bemötande; vi blir som vi blir behandlade. Om andra tycker synd om oss tänker vi att det nog är sant. Risken är då att man lutar sig tillbaka och kräver sina Rättigheter i stället för att omfamna livet med hela dess palett av utmaningar, svårigheter och fröjder. Det är varken bra för dem som tror sig vara mindre än de faktiskt är eller för dem som får rycka in och stötta upp.

Det finns självklart människor som inte har haft ett val; en del föds med kroniska sjukdomar och andra råkar ut för en svår olycka. De allra svagaste kommer att behöva vår hjälp – och eftersom vem som helst av oss hade kunnat drabbas förstår de flesta att det också är en skyldighet, i varje fall i ens närområde.

Men när det gemensamma även ska hjälpa dem som faktiskt borde kunna fixa biffen på egen hand blir det mindre till dem som verkligen behöver. Då hamnar staten i läget där man ger massor i kulturbidrag medan Försäkringskassan klockar hur lång tid det tar att byta inkontinensskydd på en funktionshindrad.

Liberaler tror på ett fritt samhälle där vi lever som vi önskar utan politikers nosiga inblandning, så länge vi inte skadar någon annan.

Annons

Det gör vi delvis för att vi tror på människans förmåga att klara sig själv, att det inom varje enskild finns kraft, makt och potential. Den som tror att hen kan kommer också att kunna – därför talar vi om krav och eget ansvar snarare än ständigt lägga huvudet på sned och rycka in med politikens alla stödhjul. Vi tror att det är bättre att fler ser sina superkrafter och får förmåga att själva ansvara för sin försörjning än att man ständigt finns på plats när det krisar.

Känslan av egenmakt ger en frihet. Man behöver inte nånannan. Du behöver inte nånannan. Räta på ryggen, sträck upp armarna. Fira att du kan mer än du tror.

Carolin DahlmanSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons