Trött och seg valrörelse
Redan den 22 augusti öppnar valbåsen. Då drar förtidsröstningen igång, något som av den sega valrörelsen att döma har gått partierna förbi. Det borde den inte göra. 2014 valde 2,7 miljoner personer att förtidsrösta till riksdagsvalet, motsvarande 42 procent av alla röster. Inte minst för dem som jagar tiondelar för att komma in i riksdag och fullmäktige borde det leda till hög aktivitet.
Men valrörelsen känns ännu seg, på alla plan.
Kanske beror det på att valkampanjen 2018 domineras av att många känner sig som förlorare på förhand.
Socialdemokraterna ser ut att gå mot ett historiskt dåligt valresultat. Energin läggs på att framställa sig som välfärdsräddare och påpeka att den motståndare som vill ta över regeringsmakten måste stödja sig på SD. Så låtsas man inte om att SD:s valframgång 2014 var en förutsättning för det egna maktövertagandet. Och de egna manliga LO-medlemmarna som för länge sedan övergett S för SD glöms bort.
Men inte ens vackra valfilmer, som den där de lokala Socialdemokraterna i Trelleborg lyfter högt över vattentornet och med kommunalrådet Torbjörn Karlsson som berättarröst lovar både valfrihet åt äldre och fler pedagoger åt de minsta, lär räcka till mer än att få de egna valarbetarna att klicka tummen upp på Facebook. Socialdemokraterna har alltid de stora resurserna, men har aldrig haft förmåga att använda dem till att höja sig i valrörelsen. Och att som 2018 gå in i valkampen med egen regeringsförmåga som främsta argument kommer inte att räcka, socialdemokratin är för spretig och förvirrad för att väcka entusiasm i väljarleden. S vet internt att även om man kommer att lyckas behålla regeringsmakten, kommer det att vara på ett svajigt mandat. Och så ser det även ut i landsting och kommuner.
MP tappade som regeringspartner bort både sig självt och sina väljare, och hoppas desperat på att den varma sommaren ska bli en säldödsräddare i nöden. Det är bara det att få ser sambandet mellan att lägga en röst på Miljöpartiet i Sverige och det globala klimatet. Får man tro miljöpartisterna själva har det ju inte heller blivit svalare de senaste fyra åren.
Allianspartierna är samtidigt upptagna av att lägga krokben för varandra, en övning som bara har ökat i intensitet under mandatperioden.
Moderaterna har letat sig ur sin värsta kris efter partiledarbyte, men vet inte var man ska landa i språnget från den överdrivna reinfeldtska tillväxtoptimismen.
När Centerpartisternas råkar uppvisa alltför stor entusiasm över att opinionsresultaten är tvåsiffriga, retar det mest de gamla kompisarna som har svårt att förstå vad som egentligen döljer sig bakom de glada färgerna.
Gladast är SD, som insett att det bästa partiet kan göra för egen de är att hålla tyst. SD:s tydligaste budskap är att inte ge något budskap alls på valaffischerna. En illustration av att de andra partierna gör jobbet åt ett parti som aldrig någonsin tvingas ta ansvar.
Argast är Vänsterpartiet och det ser ut att bära långt denna gång. Alla som ägnar sig åt politik har någon gång önskat att de fick vara vänsterpartister, ingenting kan ju vara enklare, låt någon annan betala bara.
Att uppbåda entusiasm i en valrörelse där frågan inte är vad som ska åstadkommas och hur (väsentligt för medborgarna) utan vem som ska ha ihop det med vem (oväsentligt för medborgarna) är inte lätt. Och kanske är det också därför valrörelsen är tröttare än Kronblom i Vinkelboda.
