Ledare

Tjejerna får mindre av Fridolin

Ledare Artikeln publicerades
Fridolins miljarder räcker inte.
Foto:Foto: Claudio Bresciani/TT
Fridolins miljarder räcker inte.

Gustav Fridolin, utbildningsministern, har sagt sig ha recepten för att vända resultaten i den svenska skolan.

Till en flitigt citerad debattartikel från tiden i opposition (Aftonbladet 5/3 2014) sattes en rubrik som utlovade att Fridolin skulle rädda skolan på hundra dagar. Riktigt så djärv var nu inte Fridolin. Sakinnehållet handlade mer om reformer han ville sjösätta. En del av dem har han hunnit med, låt vara att tidsschemat inte hållit.

Den senaste utlovade reformen från utbildningsministern handlar om att staten årligen ska skjuta till ytterligare 6 miljarder kronor till de kommuner där eleverna har sämst förutsättningar att klara skolan med goda resultat. Detta alltså utöver den omfördelning som sker via skatteutjämningssystemen och kommunernas egna fördelningar av resurser mellan skolor.

Beräkningarna baseras på faktorer som SCB tar fram och gör ett index av. Det är tänkt att kalkylera sannolikheten för att olika elevsammansättningar inte når upp till grundskolans kunskapsmål. De skolor som enligt indexet har elever med högre sannolikhet att få sämre skolresultat ska få mer pengar.

I praktisk handling betyder det att Lomma kommun får minst av Fridolins utgiftsökning och Lessebo får mest. Lessebo är en typisk småländsk landsbygdskommun som tagit emot många nyanlända, medan Lomma är tjänstemännen och akademikernas utsiktsplats mot Malmö med få nyinvandrade.

Flera kommuner använder sig av liknande fördelningar. Det nedan redovisade är hämtat från det index som SCB gjort baserat på elever i Uppsala kommun.

Den klart tydligaste faktorn som ökar sannolikheten att inte lyckas är om eleven är nyinvandrad de senaste två åren. Det slår ut allt annat med bred marginal, över 20 gånger högre är sannolikheten att missa målet än för elever med svensk bakgrund. Det sjunker sedan drastiskt till drygt dubbelt så hög risk om det är flera år sedan eleven kom till Sverige.

Ytterligare en tydlig faktor är utbildningsnivån hos föräldrarna. Barn med föräldrar som är forskarutbildade (Jo, Uppsala var kommunen) har minst sannolikhet att missa målen, medan risken är störst för barn till föräldrar med grundskola eller lägre. Hushållsinkomst, om man bor med båda vårdnadshavarna eller inte, om familjen får ekonomiskt bistånd är andra faktorer. Och så finns ytterligare en: kön. Pojkar har som grupp större risk att misslyckas uppnå målen i skolan än flickor. I Uppsalafallet handlar det om 16 procent större sannolikhet att pojkar inte klarar målen. En skola med en större andel pojkar än andra skolor, ska enligt modellen då få mer pengar.

Hur väl fungerar då den här modellen för att förutsäga hur det går för barnen? I Uppsalafallet anges träffsäkerheten till 78 procent. Modellen missar alltså två av tio barn som inte klarar sig. Varför? Jo, för att människor först och främst är individer och att det är omöjligt att med statistiska metoder fånga upp alla dem som inte kommer att klara sig i skolan.

Det är klart att det bland de nyinvandrade eleverna med arbetslösa föräldrar utan utbildning kommer att finnas något barn med stora förmågor och stark drivkraft. Precis som det kommer att finnas professorsbarn som allting går åt pipsvängen för.

Även om ambitionen är att ge mer resurser till dem med sämst förutsättningar kommer man att missa många elever, alternativt kommer andra barn att få mer resurser än vad de enligt modellen behöver.

Könsfaktorn är en marginell del i ett kompensationsindex för skolan. Men att den över huvud taget finns med är avslöjande. Att flickor klarar sig bättre i skolan handlar om mognadsnivå, språklig förmåga och förväntningar. Är den rimliga slutsatsen av det att pojkar ska tilldelas större resurser än flickor?

Inte minst en påstått feministiskt regering bör se till att flickor får de resurser de har rätt till för att utveckla sina förmågor.

Skolan har ett kompenserande uppdrag. Det är rimligt. Alla kan förstå att den som kommer ny till ett land behöver extra hjälp med att lära sig språket. Det är lika lätt att inse att det blir svårt om det sker i en grupp med andra som inte behärskar språket. När en kommun som Lessebo eller Hultsfred plötsligt ska skola in en stor mängd nyanlända blir det nästintill ett omöjligt uppdrag.

Det är ytterst den regering Fridolin och föregående regering som har ansvaret för att Lessebo och andra liknande kommuner har hamnat i den situationen.

Svårigheterna med att leva upp till den socialliberala välfärdsstatens ambition om utjämning i utbildning och levnadsvillkor blir allt mer uppenbara. Segregationen växer till följd av en stor invandring av lågutbildade. Det märks i skolan, på arbetsmarknaden, i socialtjänsten och i brottsligheten. Sverige har tydliga problem med att klara sitt åtagande, orden visade sig vara större än förmågan.

Bland Fridolins regeringskollegor i socialdemokratin är det en växande fråga. Det är ingen tillfällighet att LO-ekonomer som Torbjörn Hållö tittar på mycket migrationens effekter på utbildningsnivå, lönenivåer och arbetslöshet.

Gustav Fridolin skickar extra skolmiljarder till kommuner baserat på ett kompensationsindex. Han borde samtidigt ta sig en funderare på vilka förväntningar den etablerade arbetande befolkningen har på att stat och kommun ska leverera en skola i samma världsklass som skatteuttaget.

Klarar han inte det är risken uppenbar att både segregation och motsättningar i samhället växer ytterligare.