Ledare

Till valfrihetens försvar

Ledare Artikeln publicerades

I Sverige ses offentliga monopol som normaltillståndet.

Öppningar för konkurrens, vårdval och för privata alternativ, betraktas fortfarande som det udda. Valfrihetsreformer för individer och etableringsfrihet för företag ges etiketter som ”experiment”, ”nyliberalt” och ”extremt”. Det är en vokabulär som även används av liberala tidningar som Expressen, för att exempelvis beskriva friskolesystemet. En mängd professorer från några av Sveriges finaste universitet kallade i SvD (8/4-2013) friskolesystemet för just ”extremt”. I den följande meningen förklarade de sedan: ”Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag.”

Med en sådan uppvisning i intellektuellt ohederlig argumentation finns det anledning att bekymra sig mer över kvaliteten på Sveriges akademiska elit än över grundskolans utveckling.

Att systemet lever kvar i det demokratiska Chile och att landet under flera decennier lyckats mycket bra med att förbättra resultaten i internationella jämförelser av elevers kunskaper, nämndes för övrigt inte.

Inte heller togs det upp att Sverige på många andra sätt kan betraktas som extremt när det gäller sociala rättigheter – i positiv bemärkelse.

I dag har vårdvalinförts i hög utsträckning i många landsting. Förskolans offentligt finansierade utbyggnad har genomförts i såväl kommunal, kooperativ som privat regi. Inflytande över skolgången har flyttats från politiker och byråkrater till individer och familjer. Det är inte längre det egna bostadsområdet som avgör vilken skola barnen får gå i.

Något nyliberalt experimentsamhälle handlar det inte om. Finansieringen är fortfarande kollektiv. Det offentliga har inte heller slagits ut som leverantör. Tvärtom är det fortfarande kommuner och landsting som dominerar även som utförare.

I jämförelse med andra länder har Sverige som helhet låga privata produktionsandelar inom äldreomsorg och vård. När det gäller skolan ligger Sverige som genomsnittet i OECD. Belgien, Danmark, Frankrike och Chile är länder där privat undervisning finansieras med skattemedel i högre utsträckning än i Sverige. (SNS Välfärdstjänster i privat regi)

Äldreomsorg, skola och förskola utförs i dag till ungefär 15 procent av privata aktörer. För sjukvården ligger siffran runt 12 procent; bryter man ut primärvården handlar det om en tredjedel. Att just den andelen skulle ha lett till krackelerande vård och usel skola är svårt se. Ingen har heller lyckats leda det i bevis.

Skillnaderna är däremot stora inom landet. Många kommuner runt Stockholm har det mesta av välfärden utlagd på utomstående bolag. Välmående kommuner har varit ledande när det gäller att genom valfrihetssystem uppmuntra mångfald av privata företag. Lagen om valfrihetssystem, LOV, kom till för att det fanns kommuner som redan visat att det fungerar väl att ge brukarna, kunderna, större inflytande. I Nacka – som tidigt genomförde kundval i både skola och äldreomsorg – är all hemtjänst i dag privat. Det är brukarna som med den check de får av kommunen väljer vem som ska komma hem för att hjälpa dem. Där finns också en väl etablerad kvalitetsredovisning av vad tjänsteleverantörerna uppnår. Den finns för förskola, skola, gymnasieskola, hemtjänst och äldreboende.

Det har inte inneburit att välfärden i Nacka har raserats. Det har varit ett sätt att tänka nytt och att vidareutveckla den.

Numer är försvarareav valfriheten på defensiven. Fokus hamnar snett, där perifera frågor som vinstuttag och ägarformer lyfts fram som de centrala. Genom att markera mot riskkapitalbolag, men samtidigt vara luddiga med vilka som egentligen räknas dit och vad som är kort eller lång sikt, har både moderater och folkpartister orsakat förvirring. Miljöpartiet har till och med bett om ursäkt för sin politik i en opportunistisk debattartikel i Aftonbladet: ”Vi insåg inte hur vinstintresset skulle sabotera i skolsektorn. Skolan har till delar förvandlats till en marknad, öppen för aktörer med stort intresse att tjäna pengar.”

Av de elever somgår i friskola hamnar de flesta just i skolor där ägarformen är aktiebolag eller enskild firma, alltså i någon mening vinstsyftande. Läsåret 2011/2012 gick 74 procent av friskoleeleverna i grundskolan och 90 procent av friskoleeleverna i gymnasiet på en skola med sådana ägare.

Enligt Miljöpartiet är dessa ägare usla sabotörer av skolan.

Att öppna för valfrihet och etablering av nya leverantörer innebär inte att allt blir mycket bättre än vad det var innan. Alla privata vårdinrättningar, äldreboenden eller skolor är inte bra. En del är usla. Några har inte på marknaden alls att göra – precis som det finns kommunala äldreboenden och skolor som borde stänga i morgon.

Men privata företagär ofta skickliga på innovationer, förnyelse och anpassning till nya omständigheter. De entreprenörer och de större bolag som verkar inom välfärdsområdet bör i debatten ta åt sig av den kritik som är välgrundad och använda den som bränsle för att försvara sitt existensberättigande. Det är enbart genom att tillföra något bra som företagen har en plats i skola, vård och omsorg. Med fasta spelregler att rätta sig efter kan de åstadkomma mycket för att förbättra svensk välfärd de kommande decennierna. Kommunerna kommer att få svårt att klara kommande expansion och höjda kvalitetskrav inom äldrevården utan dem.

När även borgerliga politiker väljer att lägga sin energi på vilken typ av ägare som ska bort, då är risken stor att de skrämmer bort just de aktörer som har mest att komma med. Förlorare blir vi som betalar för tjänsterna via skattsedeln.