Svensk ekonomi mår inte bra

En sådan penningpolitik har varit vanlig i stora delar av västvärlden sedan finanskrisen 2008, men har i Sverige hela tiden serverats med plusmeny. Det har kostat på. I slutet av 2013 kostade en amerikansk dollar runt 6,50 kr och en euro strax under 9 kr. Efter veckans fall kostar dollarn 9,30 och euron 10,57.

Det innebär att Sverige tappar i köpkraft, eftersom importerade varor blir dyrare. Den andra sidan av myntet är förstås att exporterade varor blir billigare för omvärlden. I teorin ska båda dessa faktorer bidra till att sätta fart på ekonomin. När importen blir dyrare ska inflationstrycket öka. Exporten ska ge ökad tillväxt.

Trots detta fortsätter dock även BNP-tillväxten att gå trögt. Under tredje kvartalet 2018 var den till och med negativ.

Den svenska ekonomin mår helt enkelt inte bra. De senaste årens billiga krediter och nytryckta pengar har förutom att sänka kronan blåst upp värdet på börsen och bostadsmarknaden en hel del, utan att produktiviteten i ekonomin ökat särskilt mycket. Strukturella problem som höga trösklar för marginalgrupper på arbetsmarknaden och stor bostadsbrist har inte åtgärdats. Några vapen inför en kris eller lågkonjunktur finns knappt, eftersom Riksbanken i över ett decennium bedrivit krispolitik.

Med Januariöverenskommelsen skisseras viktiga förändringar på arbetsmarknaden och i finanspolitiken. Men de kommer att ta tid att genomföra, motverkas av Vänsterpartiet och LO, och det är långt ifrån säkert att de är tillräckliga för att vända den långsiktiga trenden. Särskilt inte om de senaste årens penningpolitik håller på att skapa en hemlagad kris i likhet med den på 1990-talet.