Styrkeuppvisning utanför vår kust
Den ryska marina robotövningen i Östersjön, några mil från Skånes östkust, mellan Bornholm och Öland, ska pågå i flera dagar. Både civil flygfart och sjöfart tvingas lägga om sina rutter. Övningen är i sig inget brott mot några internationella överenskommelser, men omfattningen och hemlighetsmakeriet kring den väcker oro.
Som Fredrik Westerlund, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) säger till Sveriges Radio handlar övningen om ett ryskt spel: ”Ett syfte är att visa upp något, någon ny förmåga eller ett nytt system som åskådliggör Rysslands militära styrka. Ett annat syfte är att visa på sin närvaro. Ett tredje syfte är att rikta uppmärksamhet till det här området för att man genomför något man inte vill ska bli sett någon annanstans”.
Sverige är lika säkerhetspolitiskt utsatt i dag som under kalla krigets kyligaste dagar. Våra förberedelser ser dock helt annorlunda ut. Det militära försvaret är väsentligt försvagat och hittills har det som lanserats som stora nysatsningar handlat om att upprätthålla en redan bristfällig försvarsförmåga.
Till det kommer att olika typer av påverkansoperationer pågår ständigt mot Sverige och att de ökar under ett valår. Klart är att bara själva insikten om att det existerar påverkar debatten och politikers agerande. Den moderate riksdagsmannen Hanif Bali är ett exempel, där en oövertänkt tweet om journalisten Patrik Oksanens intervjukontakt med UD ledde till att Bali lämnade både partistyrelsen och sitt Twtterkonto. Hanifs blunder används nu som exempel av utrikesminister Margot Wallström (S) på att väljarna inte kan vara säkra på Moderaternas hållning mot Kreml. (Aftonbladet 31/3). Det trots – eller just på grund av – att Wallström vet att hennes egen hållning gällande Nato och dess säkerhetsdoktrin med kärnvapen fått kritik av just moderater för att vara Putinanpassad. (Bland annat Gunnar Hökmark i SvD 17/2)
Det är olyckligt nog om det blir en alltför infekterad strid mellan de två maktpartierna S och M om förhållandet till Ryssland och Putin. Men än värre är att de riktiga Putinapologeterna är många i Sverige, på olika håll i den politiska skalan.
Sverigedemokraterna har i praktisk politik i Europaparlamentet gjort gemensam sak med Putins europeiska vänner, där man bland annat röstat emot Ukrainas associationsavtal med Ryssland, och bland sina anställda i riksdagen haft personer som direkt hyllat Vladimir Putin.
På vänsterkanten ursäktas putinismen enligt klassisk kålsuparteori av Gudrun Schyman (Fi) och Jonas Sjöstedt (V): Gudrun Schyman (Fi) förklarar på twitter: ”Rysslands militära övningar i Östersjön provocerar och ger tyvärr bränsle till fortsatt upprustning i en tid då militarismens tolkningsföreträde borde brytas.” Gudrun Schyman ser en militaristisk ideologi som härskar i väst och öst, där hon borde konstatera att hotet är ett auktoritärt Ryssland. Jonas Sjöstedt (V) låter påfallande lik sin gamla partikamrat: ”Provocerande och demonstrativt när Rysslands militär övar med robotskjutningar nära Sverige. Vi behöver bryta spiralen av upprustning och aggressivt militärt övande genom nya nedrustningsförhandlingar för Östersjöområdet.”
Alla till vänster har dock inte missat att Ryssland under Putin ensidigt lämnade den positiva samarbetslinje som rådde mellan väst och Ryssland efter Sovjets sammanbrott. Daniel Wiklander, tidigare chefredaktör för syndikalistiska Arbetaren svarar Sjöstedt: ”Berätta gärna när Sverige övat ‘aggressivt’. Det är ingen spiral, det är Kreml som vill ha tillbaka sina gränser plus buffertstater från 1989.”
Precis så är det. Ryssland under Putin har sedan länge växlat tillbaka till ett auktoritärt aggressivt spår, som för varje år blivit allt tydligare. Här har den breda majoriteten i svensk politik ett av sina absolut viktigaste uppdrag: att se till att staten Sverige och dess medborgare inser vad Rysslands omvandling innebär. Det Vladimir Putin sa redan 2005, att Sovjetunionens sammanbrott var ”1900-talets största geopolitiska katastrof”, innebar att han stakade ut en linje mot ett återupprättande av åtminstone delar av det som förlorats. Med Georgien och Ukraina har Putin visat vad han går för. Den som underskattar Putin, eller ännu värre ursäktar och förklarar alla lika medskyldiga till militär upprustning runt Östersjön, gör ett historiskt misstag.
