Ledare

Stockholm är en bondby att älska

Ledare Artikeln publicerades
Varför lämna när det är som vackrast?
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Varför lämna när det är som vackrast?

Det pågår en skrivartävling i storstadstidningarna i konsten att berätta om landet bortom Stockholm. Det är fascinerande läsning för den majoritet av svenskar som bor utanför huvudstaden.

Att beskriva sin omvärld är en svår genre. Ändå känner sig många kallade. Är det inte Britta Svensson som upprörs över snoriga ungar i lågprisaffärer på ”Österlen” är det Jens Liljestrand som åker ut på svenska vischan, föreläser för det gamla gardet men ser att alla unga har flytt och konstaterar att nu står hoppet till invandrarna. Själv kan Liljestrand inte komma bort fort nog: ”Hopsjunken över dator och telefon på den obekväma träbänken, håglöst scrollande, med ölen skvalpande i magen, inser jag att det inte finns någon väg härifrån. Jag kommer inte hem.”

Margit Richert, som flyttat till Laxå, når närmre något väsentligt när hon berättar i SvD att det inte är invandrarna man hatar ute i landet, det är stockholmarna. Margit Richert har förstås den fördelen att hon är en litterär begåvning. Sådant underlättar, om man nu ska beskriva ett Lort-Sverige eller har Utvandrarna-komplex.

Det ska sägas att vi är några bondläppar på ”lokaltidningen” som emellanåt lattjar lite med Södermalm, Stockholm och maktmediebubblan. Det finns självklart ett par, tre korn av allvar i det. Det är farligt om makthavarna och medierna lever bakom ett filter där de delar fördomar med varandra om den övriga befolkningen. Vi tar oss därför rätten att slå underifrån, vilket emellanåt träffar känsliga delar lite väl hårt.

Men mest är allt det där en kärleksfull drift med stockholmarna. För ”stockholmarna” är i huvudsak inflyttade lantisar. Det är våra syskon, kusiner, barndomskombattanter, studievänner och gamla jobbarkompisar. Som vi säger mellan skål och vägg: stockholmarna är de som var tvungna att söka sig bort för att hitta någon vettig försörjning. Nåja, ett och annat ljushuvud försvann också från hembygden, men vid senare efterforskning visar det sig ofta att just de briljantaste har dragit vidare ut i världen. För dem var Stockholm inte tillräckligt.

Vi kan nämligen från periferin meddela att en stor del av oss lantisar i själva verket inte ser Stockholm som världens centrum. Stockholm är bara en bondby i ett större format. Det är en väldigt vacker stad, något man som utböling tycks ha lättare att värdera. Det märkligaste med Stockholm är att hon ligger som finast när stockholmarna åkt till oss. Ärligt talat, vad ska ni här att göra? Det kan ändå inte vara vattnet ni söker. Ni har så mycket av det. Och ska man vara ärlig är det många av oss lantisar som saknar en skärgård.

Nej. stockholmare. Vi hatar er inte. Ni kan visserligen inte spela fotboll, tunnelbanan är trång och ni uppfinner löjliga namn för att sälja ogräs dyrt på finkrogen. Vi har överseende med att ni är så lättlurade eftersom vi kan kapitalisera på det när ni kommer på besök. Men om vi retas med er ska ni veta att det bara är för att ni är våra närmsta släktingar. Om det smäller är vi de första som står på plats och försvarar er mot inkräktarna. Vi älskar er, trots allt, kära gamla kusiner!