Ledare

Staten tvingas ta grepp om kommunerna

Ledare ,

Kommunerna kommer att behöva lita på staten i allt högre utsträckning.

Finansminister Magdalena Andersson ser inte ute att behöva oroas över att vinterförrådet ska sina. Kulorna rullor in till staten snabbare än någon har räknat med. När Riksgälden beräknar statens överskott för 2017 landar det på 61,8 miljarder kronor. Det är långt över Riksgäldens egen prognos från oktober som landade på drygt 28 miljarder kronor.

Det är främst skatteintäkterna som ökar. Nu varnar förvisso Riksgälden för att det delvis kan förklaras av att ränteläget gör att fler betalar in skatt redan i december, men av allt att döma är det riktigt bra tryck i svensk ekonomi. Har Andersson tur kan hon räkna hem sin generösa budget även för 2018. Men den som tittar längre fram kan oroa sig för om regeringen öser på för mycket i en god konjunktur. Den frågan ställer sig Riksrevisionen i sin granskning av regeringens budget och hur den följer reglerna för den ekonomiska politiken, det finanspolitiska ramverket. Enligt granskningen är det svårt att veta hur väl regeringen håller sig inom ramarna: ”Därtill saknas resonemang om hur regeringen har hanterat osäkerheter och risker i sin bedömning av budgetutrymmet. Detta finner Riksrevisionen anmärkningsvärt.”

Men mest funderar Riksrevisionen över kommuners och landstings förmåga att möta de kommande årens ökade behov inom skola, äldreomsorg och vård. En större andel av befolkningen blir äldre och färre är i arbetsför ålder. De kommande åren kommer statsbidragen att behöva öka med 20 miljarder kronor årligen, eller med över 200 miljarder kronor fram till 2030, för att kommunerna ska klara sina uppgifter med bibehållen personaltäthet, enligt Riksrevisionen. Men just de beräkningarna saknas i regeringens budget. I rapporten konstateras torrt att en ”redovisning uppdelad på statlig och kommunal sektor skulle främja en diskussion om såväl behovet av finanspolitiska prioriteringar som skattepolitikens framtida inriktning.”

Det är onekligen en intressant fråga hur och på vilken nivå välfärden ska finansieras. Efter 1990-talskrisen har den offentliga sektorn som helhet byggt upp skyddsvallar. Utan det strikta ramverket som då sattes upp hade Sverige haft betydligt sämre förutsättningar att möta den demografiska förändring som pågår. Befolkningspyramidens utseende kommer ju inte som någon överraskning. De svårigheter som skola, polis och vård befinner sig i kan delvis förklaras av kompetensbrist, till följd av pensioneringar av stora årskullar. Och när de pensionärerna går från att vara friska pensionärer till sjuka och åldriga, ökar också kostnaderna och behoven.

Med växande ekonomiska skillnader mellan olika regioner och kommuner ökar kraven på att staten tar över mer av kostnaderna. Det är också lite av det budskap som Sveriges kommuner och landsting, SKL, skickar när de varnar för kommande skattehöjningar i kommunerna. Vad kommunerna däremot inte vill ha mer av är tillfälliga riktade statsbidrag som mest ställer till med osäkerhet i budgeten. Staten däremot vill förstås säkerställa att pengarna går till det som är avsett – och inte direkt eller indirekt subventionerar lokala nöjesanläggningar eller andra vidlyftigheter. Prognos? Staten kommer att bli tvingad att finansiera mer av välfärdens kärnverksamhet. Men kommunerna kommer att tvingas acceptera hårdare styrning.