Stängt på Ystads tomteverkstad

Det är inte livrem, hängslen och självspäkning som har gällt under de här åren, inte heller med hänsyn tagen till folkökningen. Om ett kommunalråd någon gång velat iklädda sig rollen som jultomte har det passat utmärkt under dessa år.

Mellan 2015 och 2016 steg alltså skatteintäkter, bidrag och utjämningssystemet med 7,8 procent. Nettokostnaderna drog dock iväg med 6,4 procent. ”Den höga tillväxten av nettokostnader är en oroande trend” konstaterade EY i det årets granskning av kommunens ekonomi. Det gick ihop just det året. Men 2018, när kostnaderna ökade med 6,1 procent ökade samtidigt intäkterna bara med mer normala 3,3 procent. Då utgjorde plötsligt nettokostnaderna 100,1 procent av skatteintäkter och generella bidrag . ”Det är inte långsiktigt hållbart att nettokostnaderna överstiger skatteintäkter och generella bidrag.” hette det i EY:s rapport. Det kan även den som tror att skattehöjning är ett slags magiskt trollspö förstå.

Det ges nämligen ofta i debatten intrycket av att en skattehöjning är sättet att skapa resurser. Det är – ursäkta Peps – falsk matematik på riktigt. Skattehöjningar påverkar alltid ekonomin. Generellt kan sägas att skattesänkningar stimulerar ekonomisk aktivitet och skattehöjningar sänker den. Skattehöjningar har en kostnad i form av uteblivna privata investeringar och konsumtion.

Ju högre skatten är i utgångsläget desto skadligare för samhällsekonomin är ytterligare skattehöjningar. Omvänt gäller att en skattesänkning gör större samhällsekonomisk nytta om skatten är hög än om den är låg. Sambandet är lättare att föreställa sig om man utgår från att staten tar ut 100 procent eller mer i skatt, eller omvänt 0 procent.

Har man enbart hög offentlig konsumtion som mål kan man förvisso koncentrera sig på att få ut så höga skatteintäkter som möjligt. Då gäller det att finna en optimal skattesats för det ändamålet. Men även den politiker/väljare som har den inställningen måste fundera över vad som är en optimal skattesats för morgondagens skatteintäkter. Dels påverkas det framtida skatteunderlaget negativt av sämre tillväxt i samhällsekonomin. Dels tar högre skatt i dag tar utrymme från eventuellt nödvändiga skattehöjningar i morgon. Att öka belåningen är också att betrakta som ett förtida uttag av framtida skatteintäkter, därför ska det instrumentet helst användas till sådant som stimulerar ett kommande flöde av detta.

Nu har kommunerna inte bara ett stort beroende av de egna skattebetalarna utan också av staten. Statsbidragen och utjämningssystemet är oftare svårare att förutse än de egna skatteintäkterna. Värst ur kommunalekonomisk synvinkel är riktade statsbidrag som kommer ena året och dras in nästa. Det gör det svårt att planera satsningar och anställningar. Förändringar i utjämningssystemet – som nästa år ser ut att slå mycket hårt mot Ystad – är svåra att manövrera runt. Samtidigt får kommunerna ett större åtagande när statsbidrag riktade mot integration tas bort och när ansvar för bostäder åt personer med uppehållstillstånd för gymnasiestudier läggs på kommunal nivå. Det påverkar både sociala utgifter som ekonomiskt bistånd och kostnader för skola. Man ska också ha i minnet att lönerna i en del offentliga sektorer ökar snabbt, inte minst gäller det lärarlönerna.

När det gäller kulturverksamheter finns ett högt värde av dem. Man kan dock fundera lite djupare på vad offentlig finansiering betyder. Det innebär alltid någon form av politisk styrning, att komma på att politiken har inflytande över kulturen när SD sitter i nämnderna framstår som yrvaket. Intressant i sammanhanget är också vilka grupper som tar del av den offentligt finansierade/subventionerade kulturen – inkluderat verksamheten riktad till ungdomar. Är det de mindre bemedlade, de nyinvandrade, de fattigaste som tar del av det utbudet i högre grad om det skattefinansieras? Eller blir det främst en subvention av dem som redan har stort pekuniärt och kulturellt kapital?

Först när man börjar ställa de frågorna blir prioriteringsdiskussionen på riktigt.