Sossar är ni allihopa

Sveriges liberala politiker borde sträva mot ett sådant system och avveckla det statliga inkomstpensionssystemet. Statens ansvar skulle då kunna begränsas till en garantipension, lika för alla, från en viss ålder. Ett slags skattefinansierad medborgarlön baserad på födelsedatum. Ett dylikt system vore betydligt enklare att förstå för var och en. Alla skulle inse behovet av att spara och kunna avgöra hur mycket man vill jobba i olika livsfaser. Det passar dessutom bra för en internationell arbetsmarknad.

Så lär det nu inte bli. Det är trots allt Sverige det handlar om. Inte ens liberaler vågar tala om att låta människor behålla kontrollen och bestämma om man vill spara till ett sabbatsår vid 52 eller jobba järnet för att pensionera sig vid 56. Politikerna har nämligen bundit fast sig vid ett stort statligt åtagande. Riksdagspartierna i pensionsgruppen – alla utom SD och V – har enats om att förändra i systemet.

Det är inte första gången. Tidigare har de skruvat på den så kallade bromsen, eftersom det vid den senaste finanskrisen visade sig impopulärt att pensioner kunde sjunka. Att sådana åtgärder kommande år ger effekten att pensionerna inte stiger som de annars skulle ha gjort talar man förstås tyst om. Men det finns inget magiskt trollspö ens i pensionssystem – nallar man lite i förtid så försvinner mer längre fram.

Nu ska åldern när man får ta ut statlig pension höjas. Om för många blir för gamla, samtidigt som färre jobbar räcker inte pengarna till. Kommer de nyinvandrade inte i jobb blir pensionerna från inkomstpensionssystemet lägre och fler måste lita på garantipension och bostadstillägg. Börjar människor dessutom arbeta senare eller inte alls, blir det ebb i kassan snabbare än man tänkt sig. En del kommer aldrig att få ut några pengar ur det system de betalat in under ett helt arbetsliv.

Nu har det funnits en del frihet i systemet genom premiepensionen. Men inte ens borgerliga politiker orkar numera stå upp för den valfriheten. Premiepensionens utbud av fonder ska begränsas kraftigt. Det heter att folk inte kan hantera valfrihet eftersom man inte kan göra ett rationellt val mellan 800 fonder. Senast är det ekonomipristagaren Richard Thaler som förklarar att folk inte kan sortera bland så många alternativ.

Och borgerliga politiker, som själva ändå anser sig kapabla att välja makar, hemort, bostad, yrke, och eventuellt placera sina privat penningar i ett nästan oändligt marknadsutbud, sväljer betet. De borde förstås tvärtom inse att människans rätt att förvalta sitt eget pund inte är kopplad till någon slags rationalitet på individnivå i meningen att man kommer att välja alternativet med bäst utfall. Det är ju korkat att tro och bara en illvillig beskrivning av marknadsekonomi. Liberala politiker borde inte ha synpunkter på av vilka skäl människor väljer eller avstår från att välja – känsla, välavvägd riskspridning eller chansning. Det är upp till var och en. Fast där har nu även partierna med anspråk på att vara helt eller delvis liberala gett upp.

Svensken får finna sig i att vara i händerna på ett stort system som politikerna justerar i efter tidsandan. Den som vill kan försöka spara själv – men Alliansregeringen tog bort avdraget för pensionssparande och nuvarande regering försämrar investeringssparkontot. De med låga inkomster kommer att märka att eget sparande inte med nödvändighet är bra. Har man sparat för mycket åker bostadstillägget ner. Kalle Kalaskula som festade upp hela löningen – om han alls jobbade – får då samma månadspension från staten som Flitiga Lisa vars slantar från underskötersketjänsten vreds och vändes på innan en del av dem hamnade i spargrisen.

Tanken är att så få som möjligt ska kunna göra sig oberoende av systemet, det är politikerna och inte individerna som ska planera arbetsliv och pensionstid. Att vara ekonomiskt fri från staten blir bara de riktigt rika förunnat.

Det är faktiskt rätt sossigt alltihop.