Ledare

Sopa inte integrationsproblemen under mattan

Ledare Artikeln publicerades
Joakim Ruist, migrationsforskare vid Handelshögskolan i Göteborg.
Foto: Carina Gran/ Handout/ TT
Joakim Ruist, migrationsforskare vid Handelshögskolan i Göteborg.

I rapporten ”Tid för integration” för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi beräknar migrationsforskaren Joakim Ruist att kostnaden per flykting och år under 2015 uppgick till 60 000 kr.

Detta fick han stå till svars för i SVT:s Aktuellt (31/5), där programledaren undrade om han funderat på hur kunskapen “kan komma att användas i valrörelsen”.

Ifrågasättandet var en bra påminnelse om de låsningar som funnits i migrationsfrågorna de senaste åren. Att seriös forskning blir ifrågasatt utifrån hur slutsatserna kan komma att användas är absurt.

Däremot är det synd att så mycket av debatten kommit att handla om Aktuellt-diskussionen snarare än om rapporten. Den innehåller nämligen betydligt mer än den “kontroversiella” beräkningen.

Ett exempel är att “integrationstakten” varit förhållandevis stabil de senaste 20 åren, när man justerar för ursprungsland. En flykting som invandrade till Sverige på 1980-talet kom i många fall i arbete efter två-tre år. Efter 1990-talskrisen steg siffran till sex-nio år, och där har den legat kvar.

En slutsats av det är förstås att de många satsningar som gjorts genom åren – inte minst genom lönesubventioner, från “instegsjobb” till “extratjänster” – inte i någon större omfattning ökat flyktingarnas etablering på arbetsmarknaden. På ESO-seminariet där rapporten presenterades konstaterade Joakim Ruist krasst att politiker tenderar att överskatta effekten av sådana reformer.

Det är mycket möjligt att det är sant. Men det finns för den delen ingen anledning att vara obotlig pessimist eller för den delen fatalist när det kommer till integrationen.

Sverige är idag det land som har lägst andel “enkla jobb” – anställningar som inte kräver någon eller mycket begränsad utbildning – i hela EU: fem procent. Bara att öka den siffran till Tysklands nivå, nära åtta procent, skulle innebära 140 000 fler jobb som är möjliga att ta för såväl flyktingar som unga utan gymnasieutbildning.

Svenskt Näringsliv har i en rapport beräknat att 100 000 personer som går från arbetslöshet till arbete skulle ge 29 miljarder mer i skatteintäkter. Det innebär att en stor del av de 41,5 miljarder som Ruist beräknar att flyktinginvandringen kostade 2015 skulle täckas upp.

Detta är inte lätt att åstadkomma. Sverige har tappat en stor del enkla jobb i tillverkningsindustrin sedan 1990-talet. Att få tillbaka dem, eller att skapa nya inom servicesektorn, kräver ambitiösa reformer. Men att Tyskland, vars arbetsmarknad på många sätt liknar Sveriges, lyckas bättre är ett tecken på att det går.

Flyktinginvandring kommer sannolikt aldrig att bli en nettointäkt ur statsfinansiellt perspektiv. Som Ruist sa i Aktuellt är skälet till att ta emot flyktingar först och främst humanitärt.

Att lösa integrationsproblemen är dock inte mindre angeläget för det. Då krävs en nykter syn på problemen, på ny kunskap och på de möjliga lösningarna – inte fler låsningar och försök att sopa saker under mattan.