Ledare

Som man sår får man skörda

Ledare Artikeln publicerades
Skatta inte bort växtkraften.
Foto: Johan Nilsson/TT
Skatta inte bort växtkraften.

Att höja redan höga skatter bygger ingen välfärd. Det som får Sverige att bli rikare är att gynna de som sätter plantorna, risktagarna.

Höja skatten kan vem som helst göra. Därför görs det också, trots att samhället blir fattigare på kuppen. När kommun- och regionpolitiker höjer nivån ytterligare några ören låter det alltid likadant: Det är nödvändigt för välfärden och det kostar bara några kaffekoppar i månaden. Eller med vice statsminister Isabella Lövins ord: en pizzabit.

Förutom att det är en förolämpning mot alla Sveriges pizzabagare så vittnar det om en fundamental missuppfattning om ekonomins funktionssätt hos Isabella Lövin och alla som använder liknande argument. I ett högskatteland som Sverige är varje skattehöjning – varje pizzabit till de tidigare miljarderna pizzabitar – ett sätt att skada samhällsekonomin. Det gör att helheten växer långsammare, alla blir tillsammans lite fattigare än de annars hade blivit.

Den politiker som tror sig skapa resurser genom att höja skatten är antingen okunnig eller socialist, eller en kombination av de två. Man förstår inte heller att ett högre skatteuttag i dag sänker möjliga skatteintäkter i morgon och att det dessutom gör nästa skattehöjning lite svårare och lite dyrare. När den politiker som höjer skatten säger ”spara inte på barnen” så är det just vad man man gör, man tar från kommande generationer.

Hur bygger man då ett rikare och ekonomiskt uthålligare Sverige? Är det genom att ge politiker större makt över samhällsekonomin och ta ut högre skatter och acceptera lägre tillväxt? Eller är det genom att gynna risktagare och innovatörer?

Svaret på den ledande frågan är det senare. Politiker skapar ingenting annat än grundläggande förutsättningar. Det betyder att man måste se till att de individer som sticker ut från mängden får mer plats och utrymme. Själva idén om att alla har lika möjligheter att lyckas på alla områden och att framgång främst mäts i hur små skillnaderna är mellan individers utfall – i allt från matematikkunskaper till inkomst – är befängd. Ändå är den etablerad i hela det svenska systemet. Men talangernas uppgift ska inte vara att hållas tillbaka själva för att jämna ut resultaten. När Armand Duplantis hoppar sex meter är det inte dåligt för att det ökar avståndet till dem som hoppar lägre med stav än de gör utan.

Talangerna inom alla områden ska odlas, uppmuntras och ges stort utrymme efter egna förutsättningar. Vill Sverige vara en ledande nation i teknisk och ekonomisk utveckling även om fyrtio, femtio och hundra år, måste attraktionskraften ligga i att Sverige är stället att vara i om man vill lyckas. Det är hit talangerna och kapitalet som söker efter dem ska hitta.

Det är metoderna för att nå dit politikerna ska söka efter och fatta lämpliga beslut för att införa.

Fast det är klart, man kan ju också välja att slentrianmässigt höja skatten med några pizzabitar till.