Socialism som säljer
Ett parti som inte köper demokratin som den ser ut är på väg att göra ett val med det bästa resultatet sedan Gudrun Schymans gladaste dagar. Hur stor del av den förmodade framgången som kan tillskrivas Jonas Sjöstedt styrka respektive Stefans Löfvens svaghet är svårt att avgöra. Klart är dock att Jonas Sjöstedt har en förmåga att nå ut som hans företrädare Lars Ohly saknade och som Stefan Löfven letar efter.
Att vara socialist och sälja ett koncept som raserat så många länder och slagit ned så många människor i fattigdom och förtryck, borde egentligen vara omöjligt. Men tydligen går det hem ändå. Att det fungerar bygger på att det ligger något i budskapet: Varför ska vissa få vara oändligt rika när det finns människor som är riktigt fattiga? Det mest uppenbara sättet att få ordning på det är att ta från de rika och ge till de fattiga. Det socialistiska omedelbara svaret på hur det ska gå till är den privata äganderättens avskaffande.
Man kan förstås föreställa sig att det reformerade svenska före detta kommunistpartiet har ändrat hållning om detta. Frågan brukar ju inte heller komma upp, den anses rent av lite löjlig. Varför prata partiets grundläggande ideologi, när man vet att den är knas? Lättare då att prata om glasögon till alla barn och fri tandvård.
Men i partiledarutfrågningen i SVT av Jonas Sjöstedt ställde faktiskt Camilla Kvartoft och Anders Holmberg just de där frågorna. De plockade russinen ur den fruktkaka som heter Vänsterpartiets program, precis som denna ledarsida gör med jämna mellanrum när vi citerar godbitar som: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.” och ”Vare sig politisk demokrati, utbyggd offentlig sektor eller fackliga rättigheter har kunnat upphäva det faktum att kapitalismen per definition är odemokratisk.”
På frågan om vad Vänsterpartiet menar med att upphäva ägandet, försökte Jonas Sjöstedt komma undan med att prata om bemanningsbolag. Men Holmberg och Kvartoft gav sig inte. Det blev uppenbart att Sjöstedt inte klarade av försvaret av sin egen ideologi, den som borde vara inpräntad sedan ungdomsåren i Kommunistisk Ungdom.
Sjöstedt funderade på om vi ”ska värderas som människor och medborgare eller som lönsamhetskalkyler”. Hans främsta exempel på ett socialistiskt idealsamhälle var det bästa av Sverige, som Konsum och bibliotek – allt exempel på socialistiska öar, enligt Sjöstedt. Vad Sjöstedt glömde bort med dessa ”socialistiska öar” är att det utmärkande för marknadsekonomi är just att det är fritt fram för kooperativ och andra typer av gemensamt ägande. Liberalismen välkomnar Konsum (konsumentkooperativ), Ica (ägarkooperativ), Willys (del av börskoncernen Axfood), Citygross (familjeägt) och Abbes livs (ägt av Abbe). Socialismen välkomnar ett Konsum, i teorin medborgarägt, i den socialistiska praktiken statskontrollerat.
Sjöstedt erkände att Sverige inte var färdigt – för slutmålet är upplösandet av ägandet. Han vill sträva mot ett samhälle som är gott, ett socialistiskt. Det står ju i programmet.
Tre konstateranden kan göras av detta. Vänsterpartiet underkänner den liberala demokrati där äganderätten är en grundbult, även stadgat i Europakonventionen. Det andra är att Vänsterpartiet inte köper att den liberala demokratin är en verklig demokrati. Det tredje är att Jonas Sjöstedt är en oerhört skicklig säljare. Men så fort han ska prata om de huvudsakliga ingredienserna i den lockande sötsaken, då kroknar han och börjar tala om annat. Det är en giftig kaka han säljer, och alla som vill hålla sig friska bör avhålla sig från att smaka på den.
