Sluta spela med svensk säkerhet
En av Sveriges seriösaste politiker, Björn von Sydow (S), stod på tisdagseftermiddagen och läste innantill ur Försvarsberedningens slutsatser i rapporten Värnkraft. Den tidigare talmannen och försvarsministern gjorde det på ett sätt som bara underströk allvaret i Sveriges utsatta säkerhetspolitiska situation. Ingen åhörare på Folk och Försvars seminarium kunde undgå beredningsordförande von Sydows budskap om försvarets akuta behov av upprustning. Att behovet finns är de svenska riksdagspartierna överens om, vilket måste anses unikt. Björn von Sydow förklarade att han ner till minsta mening ansträngt sig för att nå bred politisk enighet.
Det handlar om en mycket långsiktig planering, först bortåt slutet av nästa decennium anses förmågan nå en nivå som är acceptabel. Tidsperspektivet är oroande i sig. Putinregimens militära upprustning och krigföring i grannländerna Georgien och Ukraina, inklusive annektering av Krim, är sedan länge verklighet. Putins ambition att återupprätta stormakten borde göra det uppenbart för var och en att den baltiska oron över Rysslands förändring är verklig.
Än mer oroande är att regeringen och Socialdemokraterna inte förmår att garantera finansieringen för perioden 2021-2025. Det sviktande beskedet gjorde att Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna inte skrev under Försvarsberedningens rapport. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skrev däremot på. Att denna samling utgör stödet för svensk försvarspolitik de kommande åren öppnar onekligen för både skämt och hån om politiskt hyckleri och inkonsekvens. Men hånskrattet fastnar i halsen inför det faktum att det handlar om svenskt försvar, kontrollen över svenskt territorium och det svenska folkets frihet.
Björn von Sydows allvarliga ton är inte på låtsas. Han talar om en samhällsreform, en förstärkning som är den största sedan 1940-talet, inom nästan samtliga samhällssektorer. Det sätter saker i perspektiv.
Men någonstans på vägen till finansdepartementet har informationen filtrerats bort i ett nät av kalkylark. Finansminister Magdalena Andersson har gjort tummen ner till den finansiering som behövs för att komma i närheten av den upprustning försvarsberedningen kommit fram till är absolut nödvändig. Finansministern ställer svenskt försvar mot de växande behoven i svenska kommuner. Det är onekligen ett faktum att många kommuner har att hantera ökade kostnader för skolor, äldreboenden och försörjning/utbildning av nyinvandrade som saknar arbete. Men då har en grundläggande insikt försvunnit: att försvaret inte är en budgetpost bland alla andra. Att ha kontroll över det egna territoriet är en förutsättning för att det ska finnas några kommuner att skicka statsbidrag till.
Det är inte längre är 1997, när Björn von Sydow tillträdde som försvarsminister under hoppfulla avrustningstider, eller ens 2007 när moderaten Mikael Odenberg lämnade försvarsministerposten i protest mot Anders Borgs fortsatta nedprioritering av försvaret. Samtliga partier förefaller numer ha insett allvaret. Då är det upp till Stefan Löfven att visa att regeringen och Sverige inte sviktar. Denna onödiga uppvisning i obeslutsamhet är inte i nationens intresse.
