Ledare

Sluta med sirapen

Ledare Artikeln publicerades
Karvar i kärnan. Bild: Tomas Nyberg
Foto:

Det är allvarligt att Trelleborgs kommun anser sig behöva spara hårt på äldrevård och social omsorg – mitt i högkonjunkturen.

I många kommuner brottas just nu socialnämnder med att få ihop den ekonomiska verkligheten med att uppfylla krav från lagstiftare och kommunpolitiker.

I Trelleborg behöver socialnämnden 45 miljoner kronor mer än man har för att klara verksamheten på nuvarande sätt. Kommunstyrelsen har svarat med att ställa krav på effektiviseringar, ”effektiviseringar” som skulle kunna uppnås genom nedlagda verksamheter och förändrat kollektivavtal för de anställda. Men till det säger majoriteten i kommunstyrelsen också nej. Oppositionen, med Moderaterna och Liberalerna, tror däremot att det och privata leverantörer skulle kunna pressa kostnaderna.

På onsdagen kunde Trelleborgs Allehanda berätta om att en anställd på demensboendet Östergården varnar kommunen för att personalbrist under sommaren bidragit till att man inte kunnat ha den uppsyn och vidta de skyddsåtgärder som en del boende behöver för att inte skada sig, exempelvis ramla ur sängen. Den anställda menar att ett sådant fall i somras bidrog till att en boende avled.

I Ystad ser problemen liknande ut. Socialnämnden svarar på sparkraven med att föreslå nedläggning av en lång rad verksamheter riktade mot exempelvis personer med funktionsnedsättning. (YA 3/10). Precis som varje annan verksamhet måste förstås också dessa utvärderas. Men att så många verksamheter som nu utpekats som sparobjekt inte skulle fylla någon funktion för utsatta människor förefaller osannolikt.

I Ystad har det också föreslagits att demensboendet Lyktan läggs ner, senaste december 2018. Något nytt boende anpassat för dementa är inte planerat att öppnas förrän 2021.

På det förhållandevis lilla boendet är platserna dyrare än på de större, enligt socialnämndens ordförande, Roger Jönsson (S).

Problemet är dock uppenbart: det finns inga lediga platser.

I Sjöbo varnar man i en delårsrapport för de kommande åren, där antalet äldre stiger och man ser framför sig stora sparkrav eftersom statsbidragen inte räcker till.

Allt detta ska ses mot att kommunerna lever i goda tider. Skatteunderlaget har växt stadigt de senaste åren. Överskottet i kommunsektorn i Sverige var rekordstort 2016 – 24,9 miljarder kronor, och konjunkturen har inte vänt nedåt sedan dess.

Att flera kommuner ändå har svårt att klara sina kärnverksamheter är därför mycket bekymmersamt. Om – eller när – högkonjunkturen vänder till en lågkonjunktur – hur ska man klara sitt uppdrag då? Och förändringar i statsbidragen kan snabbt förändra ekonomin – då staten ger med ena handen i form av miljardsatsningar och med andra handen minskar bidragen som kommunerna har fått för migrationen. Många av satsningarna som regeringen utlovat i valbudgeten är inte permanenta, kommunerna vet inte när pengarna dras in.

Det är alldeles säkert så att det finns sätt att använda pengarna i socialförvaltningarnas budget bättre, sätt att få personalen att må bättre och få lägre sjukfrånvaro. Men framför allt måste varje beslutsfattare fundera över var man sparar och var man satsar.

Vilka besparingar blir dyra på sikt och urholkar kärnverksamheten på ett sätt som inte går att hämta åter?

När kommuner ger löften om fria bussresor åt personer över en viss ålder är det något som måste ställas mot andra mer akuta behov.

När dyra höga tjänstemän anställs på nyinrättade poster ska det ställas mot vad motsvarande pengar skulle göra i lektionssalen och för demensboendets bemanning.

När man tar på sig stora investeringar i arenor och lyxiga badhus och i det binder låneutrymme och kapitalkostnader måste det ställas mot skolor och äldreboenden.

Kommunerna har ett inarbetat arbetssätt med uppdelning i förvaltningar och nämnder. Penningpåsar skiljs åt och anses inte ha med varandra att göra. Men för den som betalar in sin skatt är det samma påse.

I kommunledningarna är det dags att ta helikopterperspektiv inför de kommande decennierna. Rangordna från det absolut livsnödvändiga, kommunens potatis och sill, ned till sådant som är sirap på den friterade bananen –  gott men egentligen helt onödigt.

Stryk sedan det som möjligen är roligt att presentera för invånarna, men som innebär att resurser tas från dem som mest behöver dem.