Skyll inte på 40-talisterna

Finansministern talar om ett ”finansieringsgap” på 90 miljarder kronor, vilket ska motsvara skillnaden mellan dagens skattesatser i kommuner/landsting och utgiftsnivån för att behålla samma nivå i offentlig sektor 2026 som i dag. Det underförstådda beskedet är att de skattehöjningar vi redan har sett i kommuner och landsting den senaste tiden kommer att fortsätta. Staten lär å sin sida att få skjuta till rejält med statsbidrag för att det ska ha en chans att fungera. Även de få kommuner som är nettobetalare i utjämningssystemet har börjat få problem, som visades av att Danderyd tvingas till en panikskattehöjning.

I medierna talas det numer om den ”demografiska förändringen” när kommunerna tvingas till skattehöjningar och besparingar. Som om det är 40-talisternas fel när de blir gamla. Man kan dessbättre inte påstå att Magdalena Andersson skyller på 40-talisterna. Hon säger att de är värda den välfärd som de har betalat för. Det är vänliga ord i jämförelse med dem som rekordgenerationen fått höra genom åren från medier och finansministerns företrädare, ”Jätteproppen Orvar” och ”Köttberget” (Pär Nuder) för att nämna ett par.

Det intressanta är att jätteproppen och köttberget i själva verket producerade, betalade skatter till nya skolor och sjukhus under flera decennier. Att rekordgenerationen är stor och att det skulle krävas god planering kommer inte som en överraskning. Att 2019 skulle inträffa kunde man förutse redan på 1970-talet, även om det kändes avlägset.

Att det krävs tillväxt i ekonomin och många i arbete för att klara välfärdsuppdraget är inte heller det någon nyhet. Att få i arbetsför ålder och många i pensionsålder innebär ökade belastningar på det offentliga har politiker och andra beslutsfattare vetat i decennier. Invandring är en del i att ändra befolkningspyramidens utseende, att förbättra det som brukar kallas försörjningskvot, andelen i arbetsför ålder i förhållande till hela befolkningen. Det förutsätter dock att de som är i arbetsför ålder också arbetar. Här blir det lite besvärligt eftersom många som kommit till Sverige har låg utbildning och inte kommer i arbete tillräckligt snabbt eller inte alls. Om skatteförsörjningen av dem blir långvarig blir i själva verket den arbetande befolkningens försörjningsansvar ännu större än tidigare, även om befolkningspyramiden ser stabilare ut på ytan. Det går alltså inte nog att understryka behovet av att få de nyinvandrade i arbete. Det måste också till en seriös debatt om hur fortsatt stor invandring av personer långt från arbetsmarknaden påverkar möjligheterna för dem som redan har kommit hit. Den som vill behålla Sverige som ett öppet och tolerant samhälle måste också inse vikten av att integrationen lyckas. Om den hade varit fullt ut lyckad hade Sverige knappast haft den invandringsdebatt som finns i dag.

Att det blir svårt att i politisk praktik hålla tillbaka skattehöjningar förstår de flesta. Staten kommer att få ta en större andel av kostnaderna i kommuner och landsting. Borttagandet av värnskatten som Liberalerna och Centerpartiet infogat i Januariöverenskommelsen ska ställas i relation till att skatterna på kommunnivå höjs, vilket slår mot alla inkomstgrupper. Fördelningen blir skev, även om avskaffandet av värnskatten på sikt finansierar sig själv blir pedagogiken svår.

Men är det då inte bara att inse att skatterna måste upp, och låta det vara färdigt med det nyliberala gnället?

Så kan man förstås se det. Men en viktig sak att förstå är att höjda skatter från redan höga nivåer hämmar investeringar, tillväxt och arbetsvilja. Lafferkurvan är det vetenskapliga namnet på den effekt som var och en kan klura på hemma vid köksbordet. Om skatten är noll och den politiska församlingen beslutar att ta en krona av varje inarbetad hundralapp i skatt från de 100 000 arbetande, kommer skatteintäkterna från att öka rejält – från noll till 100 000 kronor om alla tjänar ihop hundra kronor var. Viljan att arbeta påverkas marginellt. Används pengarna till att bygga en skola för barnen kanske den rentav höjs. Någonstans vid 50 kronor i skatt per hundralapp har arbetsviljan och intresset för att sätta potatisar eller svetsa ihop nya cyklar sjunkit hos de flesta. Särskilt gäller det om den politiska församlingen ser ett behov av att anordna ett seminarium om livets förgänglighet för en del av pengarna. Beslutar man sig några år senare för att höja skatten från 99 till 100 kronor per hundralapp och anställa en konsult för att komma till rätt med folkets missnöje kommer skatteintäkterna inte att öka alls – poängen med att lönearbeta är utraderad. Skatteintäkterna kommer att dala till nära noll och skolan får läggas ner.

Det kommande decenniet blir avgörande för den svenska välfärdsmodellen. Ser man den som ett försäkringssystem över livet måste den hålla vad den lovar. Då måste de som betalar få ut något av den, och nästan alla som får ut något av den också betala till den. Politiker måste lära sig den verkliga innebörden av ordet prioritera och sätta stopp för opinionsbildande myndigheter, stölder ur och missbruk av försäkringssystemen och göra klart att egenförsörjning är en grundförutsättning för alla vuxna.