Ledare

SD räddas från att spricka

Ledare ,
Jimmie Åkesson tillhör den blå delen av SD. Men många väljare är rödare.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Jimmie Åkesson tillhör den blå delen av SD. Men många väljare är rödare.

Sverigedemokraterna är delat i röda och blå nationalister. Den sprickan blir tydlig först när de tvingas till kompromisser.

Om någon mot förmodan har missat det, finns det en sak som mer än något annat förenar SD-väljarna – de är kritiska till invandringspolitiken. SD-väljarna har däremot olika uppfattningar om den grundläggande klassiska svenska politiska konflikten: välfärdsstatens omfattning, skattetryckets nivå och inslaget av privata företag i det offentliga. Det syns tydligt i hur SD har vuxit genom att ta väljare omväxlande från Socialdemokraterna och Moderaterna.

Det har talats mycket om hur invandrings- och integrationspolitiken skapar sprickor i de traditionella partierna. Att Sverigedemokraterna inom sig hyser motsvarande spricka i synen på välfärdsstaten och skatter har inte uppmärksammats på samma sätt. Man kan dock konstatera att Socialdemokraterna använde argumentet i valrörelsen, genom att påpeka att Sverigedemokraterna svängt i borgerlig riktning när det gäller både skattepolitik och vinster i välfärden. S och SD gick 2013 ihop om att stoppa den dåvarande Alliansregerings vilja att färre skulle betala statlig skatt på inkomsten. Numera påpekar SD hur skadliga de höga marginalskatterna är. SD har också ändrat syn på företag inom skola och vård. Möjligen stoppade den kampanjen något av väljarflödet från S till SD.

När det kommer till att stoppa en Alliansregering är det dock inte SD:s ekonomiska politik S för fram som ett hot. Då handlar det istället om att peststämpla all politisk beröring med SD. Det är ett mycket effektivt slagträ för att slå sönder Alliansens förhandlingsförmåga. Socialdemokraterna utnyttjar det faktum att ledarna för Centerpartiet och Liberalerna ser varje öppning för SD-stöd som moraliskt förödande. Det är på många sätt lätt att förstå, men nejet innebar samtidigt att Alliansen redan på förhand gav upp regeringsambitionerna. Att gå in i en S-förhandling med ”om ni inte stöder oss kommer vi inte heller att förhandla med SD” är onekligen att köra in Alliansbussen i en återvändsgränd samtidigt som grinden mot gatan stängs bakom. Den låsningen betyder att väljarna aldrig får veta vad SD kräver för att släppa igenom en Alliansregering och dess första budget. Jan Björklund brukar tala om att SD kan ställa ultimatum. Han glömmer att det motsatta också gäller, Jimmie Åkesson måste förklara för sina ekonomiskt blå väljare varför han är beredd att fälla en Alliansregering, när det röda alternativet är sämre. Det var trots allt Stefan Löfven som Jimmie Åkesson lovade att få bort i valrörelsen. Nu räddas Jimmie Åkesson undan alla sådana konflikter, han kan bara konstatera att SD är i ständig opposition och framställa sig och sina väljare som mobbade.

Men även S-strateger borde fundera på vad som händer på längre sikt om SD går in i förhandlingar om den faktiska ekonomiska politik som en Alliansregering ska föra. Om SD ingår kompromisser kommer även de att ställas inför väljare som känner sig svikna. Det kan vara en del vänsterorienterade väljare som undrar hur partiledningen kunnat gå med på kompromisser som inte möter de egna kraven på migrationsområdet men som däremot i stort köper Alliansens skatte-, näringslivs- och välfärdspolitik. Blir den opinionen inom SD tillräckligt stark öppnas möjligheter för S att ta tillbaka väljare eller att få igenom en S-budget med SD-stöd. Det kan vara att S-strategerna har förbisett den effekten. Eller så räknar de kallt med ett tillfälle längre fram i den svenska politiska historien där de kan förhandla med SD för att garantera en S-regering som kan ”ta ansvar för landet”.