Sabunis seger är bara början
Stödet bland medlemmarna i Liberalerna för Nyamko Sabuni överraskade den gamla partiledningen rejält. De hade föreställt sig att en Erik Ullenhag som kom hem från sin exil i utlandet skulle mottas med självklar frälsarstatus. Så blev det inte. De sista årens lidande i opinionskurvornas nedförsbacke har satt sina spår. Om man inte som Dagens Nyheter tycker att Liberalernas roll är att vara en politikens ryggradslösa daggmask, blir den politiska tillvaron ute i periferin olidlig efter ett tag. Att Liberalerna i stora delar av landet i senaste EU-valet nästan var helt utraderat blev den sista skriande nödsignalen från väljarna: ni har ingenting att säga oss!
In på upploppet försöker ändå centrala krafter värja sig mot medlemmarna och uppmana ombuden att rösta på Ullenhag ändå. Det väcker självfallet ännu mer ilska. Varför medlemsomröstningar och öppen process om allt ändå ska styras upp när medlemmarna inte röstar som den innersta ledningskretsen önskar? Nu återstår att se om valberedningen ändå tolkar processen så att man i början av nästa vecka föreslår Nyamko Sabuni och att Erik Ullenhag erkänner sig besegrad.
Om Nyamko Sabuni blir vald kommer det att röra om i det lilla partiet. Det är inte omöjligt att det leder till avhopp och diskussioner om ett nytt parti. Det omvända kan definitivt inträffa om Erik Ullenhag på något sätt kuppas igenom mot majoriteten av medlemmarna.
Att Nyamko Sabuni har lyskraft tvivlar få på. Det kan få en omedelbar effekt på opinionsundersökningar – Liberalerna är kända för att byta ut sina väljare i en väsentligt högre takt än Jan Björklund byter skjortor – men det är något annat än att hålla i ett distanslopp. Nyamko Sabuni får kritik för att vara otydlig och svaja. Det är delvis berättigat, hon inte är rädd för att släppa försöksballonger och hon har även under partiledarprocessen tvingats förklara vad hon egentligen menat med sina uttalanden om att mångfald inte är ett mål i sig. Det kommer att även fortsättningsvis skapa rubriker i pressen och ilska på en del ledarsidor.
En ny ledare kommer att få lägga energi på att hela ett skadat parti. Men all kraft får inte ägnas åt att finna interna kompromisser. Det viktigaste är att Liberalerna sätter upp en tydlig kurs med ambitionen att återigen bli en ryggrad i svensk politik. Då får man också ta att några gamla centralfigurer finner det för gott att lämna. Den liberala förändringen handlar om att vara betydligt mer jordnära och inse att de svårigheter invånarna upplever i vardagen inte är påhitt som främst bekämpas i upplysningskampanjer.
Sverige är i grunden ett tolerant samhälle och har goda förutsättningar att lyckas med att ge människor nya livschanser i ett nytt sammanhang. Att ge möjligheter och ställa krav på dem som kommer hit utgör inte motsatser. Att omfamna mångfald och samtidigt vara tydlig med att den svenska samhällsmodellen utgår från individen och inte klanen gör det inte heller. Tar landet under en period emot en stor mängd människor med låg utbildning och annan kulturell och religiös identitet, kan det för att ge dem rätt förutsättningar att lyckas med arbete och bostad vara nödvändigt att ta emot färre i samma situation under efterföljande år.
Nyamko Sabuni talar om ett kitt som håller ihop dem som lever i Sverige. Hon behöver fylla denna beskrivning med något mer. Den exakta skiljelinjen mellan integration och assimilation kan forskare ägna seminarietimmar åt, men ute i samhället är den typen av definitioner mindre viktiga. Där handlar det om att mötas på arbetsplatser, skolor och föreningar, få förståelse för varandras perspektiv och förenas i en lojalitet mot något gemensamt. Om det gemensamma handlar till viss del handlar om nationen är det bra. Landslagströjor i ett pågående VM kan vara en ytlig men ändå viktigt symbol för det. Att människor från olika bakgrund lyckas på egna meriter i politiken en annan.
För Nyamko Sabuni ska lyckas även bortom att utses till partiledare behöver hon stöd från flera i sin omgivning, de som har lyft fram henne måste också se till att utforma en ny hållbar politik. Lyckas man med det kan Liberalerna bli till något väsentligt, som står på egna ben och inte ängsligt sneglar på andra. Det kan trots allt dra en hel del väljare som tycker att det är roligare att rösta för än emot något.
