Ledare

Sabuni söker parti att leda

Ledare ,
Två och en statist gör upp om posten.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Två och en statist gör upp om posten.

Nyamko Sabuni vill bli partiledare. Blir det inte för Liberalerna kan det bli för ett annat parti.

Nyamko Sabuni borde vara en given ledare för ett liberalt parti, ett strålande exempel som hon är på hur man med egen kraft, uppväxt utanför etablissemanget och utan ärvda kontakter, kan klättra mot den politiska toppen. Hon föddes i Burundi, kom till Sverige som barn, tänkte själv och valde den liberala vägen framför socialismen. Nyamko Sabuni blev minister men uppskattades aldrig efter förtjänst – hon låg före sin tid med att komplicera integrationsdebatten och kvinnoförtrycket, men hamnade också under blåslampa för sin syn på gynkontroller av flickor i syfte att upptäcka könsstympning. Så småningom blev hon rekryterad till näringslivet och internationella börsbolaget ÅF Pöyry. Ingen myndighetspost där alltså.

Förmåga framför arv. Det är sådana resor liberalismen finns till för att möjliggöra och uppmuntra. Ett utmärkt utgångsläge för att vara lyftas fram i ett parti som är på väg ner i källaren. Kan man tro.

Ändå står det krympande Liberalerna kluvet mellan att välja henne och Erik Ullenhag, den senare född på Folkpartiets BB.

Erik Ullenhag är son till en före detta riksdagsledamot och en professor i ekonomisk historia. Han har gjort strålande karriär både utanför och innanför politiken, ungdomsordförande i Luf, partisekreterare, minister och diplomat. Han avslöjade i en gammal intervju med Expressen att ”vid något enstaka tillfälle i min ungdom har jag rökt marijuana”. En perfekt liten synd i ett parti som en gång förklarade på affischerna att ”Det ska vara förbjudet att knarka”.

Ullenhag får betraktas som favorit, kärntrupperna inom partiet är bekvämast med honom. De slipper fundera på om han ska trampa på någon medial retorisk mina. Ullenhag är kandidaten för dem som inte har förstått varför inte fler är folkpartister, när alla borde inse hur klok och balanserad partiets politik är. Han är given för dem som ser en förlorad själ i varje missnöjesröstare och en fascistisk kollaboratör bakom varje mening med någon udd riktad mot Folkpartikyrkan.

Sabuni är poppis bland dem som kräver förnyelse och omtag. De som ser att Liberalerna gjort sig helt irrelevanta för nästan hela väljarkåren och att en sådan icke-ställning i svensk politik också gör det omöjligt att ändra något väsentligt. Det är de som värderar praktiskt resultat högre än avståndstagande. Men då måste de också vara beredda på att Nyamko Sabuni ibland uttrycker sig på ett sätt som hon sedan måste förklara, som när Expressen intervjuade henne och kunde lyfta citatet ”Mångkultur är inte något att eftersträva”.

Det är så press fungerar, ett citat blir till rubrik som blir till det ledande budskapet i Nyamko Sabunis kampanj. Avsikten var att tydliggöra skillnaden till Ullenhag och Sabunis resonemang är egentligen betydligt djupare. Hon säger också: ”Det skapar isolerade öar av olika kulturer och etniciteter och nationaliteter. Det har inte varit en framgång.” ”Mångkultur är inte något att eftersträva. Vad vi behöver är tvärtom att skapa en känsla av tillhörighet, och något som håller oss samman. Ett kitt.”

Sabuni lade ut en video på Facebook där hon ansåg sig missförstådd av Expressen. I den interna partiprocessen var det säkert nödvändigt, ett citat om att mångkultur inte är något att eftersträva kan döda vilken liberal partiledarkandidatur som helst. Den som lyssnar på allt Sabuni säger borde dock höra att hon pekar på problemet med parallella verkligheter, där klankulturer får grepp, religiösa konservativa auktoriteter styr och flickor förhindras från alla de möjligheter som liberaler kämpat för genom decennier. Det blir inte mångkultur utan isolerade monokulturer. Den kritiken förhindrar inte på något sätt att man inser att kulturella influenser alltid har varit och alltid kommer att vara berikande för ett samhälle. Att mångfald är något gott är onekligen Nyamko Sabuni själv ett exempel på. Nu blev det klumpigt och skapar tveksamhet kring vad Sabuni menar. Till slut måste man ändå lita till att hennes egna längre förklaringar visar vad hon avser.

I Sverige är ord ofta farligare än handling. Politisk passivitet är däremot en underskattad synd. Att undvika svåra frågor, att inte i tid sätta in åtgärder för att bryta ett accelererande utanförskap, att blunda för religiöst och kulturellt betingat förtryck av flickor och att tro att en central integrationspolitisk uppgift är att upplysa människor om myter på regeringens hemsida – det är ett verkligt svek och stort politiskt misslyckande. Det har Erik Ullenhag som integrationsminister bidragit till och delvis också erkänt sin del i.

Nyamko Sabuni är sannolikt för yvig för att nå ända vägen fram i Liberalerna. Hon kommer under alla omständigheter att dela partiet, vilket skulle kräva stora eftergifter för att tämja de interna kritikerna. Erik Ullenhag kommer å sin sida att ha utrymme att tuffa till politiken för att visa han inte är en mespropp. Men det är ändå svårt att se att Ullenhag kan göra mer än att konservera Liberalerna som ett litet parti för de närmast sörjande, i stort sett utraderat från stora delar av Sveriges politiska karta.

Nyamko Sabuni skulle möjligen passa bättre i ett annat parti, men eftersom den Moderata desperationen lugnade ner sig efter EU-valet, kan Sabunis alternativ vara att starta egen låda. Hon har några starka anhängare som skulle kunna hjälpa henne att snickra ihop den.