Annons
Ledare

S och M eller extraval?

Annie Lööf fick en vecka på sig att slå fast att någon måste röra på sig – för själv står hon fast. För talmannen återstår nu att ställa S och M inför ultimatum: regera ihop annars blir det extraval.
Ledare • Publicerad 22 november 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Sa nej till Löfven. Sa nej till Kristersson. Fick nej för sig själv.
Sa nej till Löfven. Sa nej till Kristersson. Fick nej för sig själv.Foto: Jessica Gow/TT

Partiledarna har haft sedan september på sig att flytta sina positioner och anpassa sig till valresultatet vad gäller vilken regering de kan tänka sig att stödja eller ingå i. Den senaste som sonderade ute i terrängen var Annie Lööf, och hon kom föga förvånande tillbaka med beskedet att ingen av de andra hade ändrat sina positioner. Någon måste ändra sig och trycka på gult, alltså avstår, och släppa fram en annan, konstaterade Lööf. Denna annan skulle kunna vara Annie Lööf, förklarade hon också. Men det hade hon inte fått stöd för hos vare sig M eller S. Lööfs eget parti har däremot först röstat rött, nej, till Stefan Löfven, och sedan rött, nej, till Ulf Kristersson. Någon måste ändra sig, korrekt konstaterat av Lööf. Men man ska veta att Centerpartiet står fast.

Egentligen har frågan om regeringsbildandet hängt över Sverige sedan september 2014. Det kom så småningom att lösas genom decemberöverenskommelsen, som få vill tillbaka till. En av dess främsta försvarare var dock en viss Andreas Norlén – numera talman. Norlén skrev när debatten var som hetast att decemberöverenskommelsen var något i klass med Torekovkompromissen från 1971. Torekovkompromissen var den där alla dåvarande partier, utom Vänsterpartiet kommunisterna, kom överens om kungens roll i den nya regeringsformen. Kungen förblev formell statschef men det politiska inflytande togs ifrån honom – bland annat kom talmannen att ta över ansvaret för regeringsbildandet.

Annons

Ingången för Norléns stöd för decemberöverenskommelsen var att det garanterade att en regering fick stöd för sin ekonomiska politik. ”Har regeringen inte stöd för sin ekonomiska politik kan den inte sitta kvar.” och ”Det finns ingen poäng med att släppa fram en statsminister och sedan sänka hans budget" skrev Norlén bland annat.

Nu är decemberöverenskommelsen borta, men regeringsbildandet fortsätter att kretsa kring Sverigedemokraterna. Det är svårt att se att Centerpartiet ändrar sig om att lägga ner rösterna för att släppa fram Ulf Kristersson om det alternativet prövas igen. Att endast Liberalerna skulle svänga räcker inte. Och ska en regering tillträda som kan vara säker på att den får igenom sin budget krävs något helt nytt. I den uppkomna situationen – där ingen förhandlar med Sverigedemokraterna – återstår en sådan parlamentarisk lösning: den stora koalitionen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Ett parti får statsministerposten (S) och det andra får ta hand om finansdepartementet (M).

Det är ingen lösning denna ledarsida egentligen förespråkar – den klassiska dynamiken mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är på längre sikt bättre för demokratin och det finns gott om exempel på att dylika koalitioner gynnar ytterkanterna i politiken – men det kan vara det sista alternativet som återstår för talmannen att pröva i riksdagen. Socialdemokraterna och Moderaterna har med 170 mandat inte egen majoritet – fem platser saknas. Men Liberalernas Jan Björklund, som är minst sugen av alla på extraval eftersom det skulle riskera leda till det historiska att Liberalerna ramlar ur riksdagen, har tidigare pekat på denna lösning. Med Liberalerna, som en del i en sådan regering eller som stödparti, skulle majoritet för både regeringens tillträdande och budget vara säkrad. Att Jan Björklund däremot skulle våga driva igenom att själv sätta sig i en S-regering utan Moderaterna, som bland annat Aftonbladet rapporterar om, är att be om att bryta sönder ett parti som redan är nedbrutet till riksdagsspärrsnivå.

Ulf Kristersson och Stefan Löfven skulle få problem med den interna debatten, med opinionen utanför partiet och med väljarna om de öppnar för en S+M-regering. Men om talmannen pekar på att den kris som de båda sagt vara en förutsättning för en sådan bred koalition faktiskt står för dörren – åtminstone i politisk mening och om inget händer snart också i ekonomisk mening – så får han plocka fram det tunga artilleriet mot Stefan Löfven och Ulf Kristersson och förklara: ”Antingen är ni statsmän och fixar regeringen eller så går Sverige till extra val”.

För någonstans måste det fruktlösa sonderandet ta slut. Till och med Danmark skrattar ju åt oss.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons