Ledare

Röra i asylpolitiken

Ledare Artikeln publicerades
Du får lite, så får jag lite.
Foto:Foto: Henrik Montgomery/TT
Du får lite, så får jag lite.

Regeringens förslag att ge personer utan asylskäl uppehållstillstånd skapar rättsosäkerhet.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om att fler ensamkommande som inte har asylskäl ändå ska få stanna i Sverige. Förmodligen kommer regeringen att lyckas få förslaget genom riksdagen, då Vänsterpartiet och Centerpartiet ser ut att ge tummen upp. Men uppgörelsen skapar lika många nya frågor som den ger svar.

En ny möjlighet ges dem som har fått avslag på sin asylansökan, om de kom till Sverige före 24 november 2015. Det gäller dem som fick vänta minst 15 månader på beslut och fyllde 18 år eller fick sin ålder uppskriven till minst 18 år under den tiden.

Det avgörande är alltså vilken ålder man har uppgivit sig ha, inte den verkliga. Det är en svårsmält del – vuxna ska alltid behandlas som vuxna av myndigheter, domstolar och lagstiftare.

Förutsättningen för att få stanna är att man deltar i studier på gymnasienivå. Man får inte heller ha dömts för att ha begått brott under sin tid i Sverige. Redan sedan juni 2017 gäller att den som ännu inte har hunnit få beslut och som går på gymnasiet kan få stanna tills utbildningen är klar. Det positiva i saken är att de som faktiskt sköter sina studier, lär sig språket och anstränger sig för att bidra till det svenska samhället får en chans.

Men det handlar fortfarande om tillfälliga uppehållstillstånd, därefter är det inte självklart vad som händer. Och många i den här gruppen har svårt att klara sina studier, vilket gör att man i själva verket skjuter upp besluten och står inför samma svårigheter igen.

Nya gränsdragningar kommer alltid att behöva göras, och som vi vet av bland annat åldersbedömningarna kan det vara mycket besvärligt att hantera.

Ingen kan komma undan att det finns ömmande fall och enskilda som drabbas hårt av att inte få stanna i Sverige. Hanteringen har varit usel från början till slut.

På många platser har både avlönade och ideellt arbetande människor hjälpt ungdomarna med boende, fritidssysselsättning och utbildning. Att bryta upp sådana relationer är inte svårt enbart för den som ska åka till en osäker framtid i Afghanistan, utan också för alla dem runt omkring. Precis som i alla andra fall, kommer man alltid att stå närmast dem man har en känslomässig relation till.

Samtidigt är det just därför det finns myndigheter och domstolar som ska fastställa vem som har rätt och inte att stanna i Sverige.

Med i tanken måste man ha det faktum att undantag får konsekvenser för hanteringen av andra fall och möjligheten att ta emot barn och familjer med verkliga asylskäl.

Och den här typen av kortsiktig lagstiftning är inget nytt. Som förre migrationsministern Tobias Billström (M) påpekar i ett facebookinlägg pressade Miljöpartiet också 2005 den socialdemokratiska regeringen att genomföra en tillfällig asyllag för att ge dem som levde gömda efter utvisningsbeslut en ny chans till prövning. Då var en motivering att rensa ut gamla fall inför införandet av systemet med migrationsdomstolar.

Varken den tillfälliga amnestin eller den nya migrationshanteringen löste bekymren. Vad som står klart är att det kan löna sig att inte berätta hela sanningen för migrationsmyndigheterna och att hålla sig undan utvisningsbeslut.

Det är de organiserade protesterna från ensamkommande, inte minst i Stockholm centrum, som har fått regeringen att öppna för en förändring. Kravet kommer från Miljöpartiet som sägs ha hotat med att hoppa av regeringen om man inte fick igenom sin vilja.

Språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin dementerade inte att så var fallet, utan hänvisad i Sveriges Radio till att han inte kunde svara på frågor om förhandlingarna. Det kan man med viss fog tolka som ett jakande svar – Stefan Löfven stod inför att vika ner sig för Miljöpartiet eller att möta ytterligare en regeringskris. I utbyte fick dock Socialdemokraterna en inskränkning i rätten för asylsökande att välja att bosätta sig var man vill, sedan länge önskat bland annat av partikollegorna i Malmö.

För Stefan Löfven, Morgan Johansson och Heléne Fritzon är överenskommelsen ett nederlag. Mycket har investerats i att kalla Alliansregeringens migrationspolitik för oansvarig, inte minst omfattar det den migrationsuppgörelse som Alliansen slöt med Miljöpartiet.

I den röra som svensk migrationspolitik utgör tar nu Socialdemokraterna ytterligare ett omtag med sleven. Och – det ska kommas ihåg – Alliansen har också olika inriktningar. Socialdemokraterna och Moderaterna står här närmre varandra än vad de gör respektive partner. Men för regeringsmaktens skull har nu Socialdemokraterna ändrat sig. Återstår att se vad det betyder för den interna ambitionen att vinna tillbaka SD-röstande LO-medlemmar.