Annons
Ledare

Rök och dimma på Brexit-spelplanen

Storbritannien kan vara på väg mot ett val som väljarna har valt bort.
Ledare • Publicerad 7 april 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Vad har britterna i kikar'n?
Vad har britterna i kikar'n?Foto: Frank Augstein

Fredagen den 29 mars passerade utan en krasch. Det var då Brexit-dagen skulle ha ägt rum eftersom premiärminister Theresa May för två år sedan aktiverade artikel 50, klausulen som formellt inleder ett utträde ur EU. Men efter omröstningar i det brittiska parlamentet är utträdet till att börja med uppskjutet till den 12 april. Under fredagen (5/4) begärde May ytterligare uppskov, till 30 juni.

Det innebär att Storbritannien kommer att delta i valet till Europaparlamentet, om inte avtalet May förhandlat fram med EU:s medlemsländer godkänns innan dess. I veckan har bland annat EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sagt nej till fler sådana korta uppskov, och hotat med att en krasch ut ur unionen blir allt mer sannolik. Liknande uttalanden har kommit från EU:s Brexit-förhandlare Michel Barnier.

Annons

Spelplanen talar dock för att dessa uttalanden bara är förhandlingstaktik. På den brittiska sidan är det egentligen bara en sak som varit konstant i de oändliga turer som följt på Theresa Mays flera gånger nedröstade avtal: nästan ingen vill ha en hård Brexit. Den 4 april röstade underhuset till och med för en lag som ska tvinga Theresa May att dra tillbaka artikel 50 om Storbritannien närmar sig ett avtalslöst utträde.

På det europeiska fastlandet är situationen egentligen ännu tydligare. Varken kommissionen eller EU:s medlemsländer vill få skulden för det kaos som “no deal” skulle innebära. För deras del finns inte heller särskilt mycket att förlora på att utträdet skjuts upp.

Junckers och EU-ländernas position bör snarast tolkas som ett försök att bistå Theresa May i hennes försök att få igenom avtalet. Genom att hota med en krasch hoppas man kunna förändra nej-rösterna hos tillräckligt många av de ledamöter i underhuset som fortfarande hoppas på en kompromisslösning.

Visst finns det också de – mest i de konservativa leden – som säger att “no deal” är bättre än det avtal som är framförhandlat. Men dessa har som sagt utgjort en minoritet i de omröstningar som ägt rum. Och om ledamöter ur denna falang ska lockas att rösta för Mays avtal, så kommer det att vara för att alternativet är att Brexit skjuts upp på obestämd eller åtminstone längre tid. Inför hotet om en ny folkomröstning med konsekvensen att väljarna ändrar sig, kanske även de “hårda Brexitörerna” till slut röstar för det avtal som finns.

Detta är dock nästa steg. Nu gäller som sagt att försöka få stöd från “mjukare” ledamöter, främst från Labour. Theresa Mays förhandlingar med Labourledaren Jeremy Corbyn tjänar samma syfte. Om inte annat måste arbetarpartiet tvingas bekänna färg: vill de ha ett ordnat utträde, eller ska de försöka stoppa utträdet helt och hållet? Fram tills nu har Corbyn kunnat småtugga på den engelska bisvkin och samtidigt ha den kvar.

Förmodligen och förhoppningsvis talar allt detta för att det blir ett ordnat utträde till slut. När, med vilka villkor, och om det blir före eller efter Europaparlamentsvalet eller till och med ett brittiskt nyval, står skrivet i stjärnorna. Kanske passerar vi även 29 mars år 2020 innan allt Brexit-farsen får sitt slut.

Joakim Broman
Annons
Annons
Annons
Annons