Repetitionen är över – nu väntar allvaret
Egentligen har inte mycket förändrats av söndagens val mer än att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som väntat har gått fram rejält och att Socialdemokraterna, lika väntat, har gjort ett historiskt svagt val. Men konturerna i svensk politik är skarpare, med växande ytterkanter. (Detta skrivs innan ett slutligt resultat är klart, baserat på vallokalundersökningarna från SVT och TV4 som gav något varierande)
Men fortfarande är det den breda anständiga mitten som dominerar och där finns också ett särskilt ansvar för att respektera varandra som viktiga parter i demokratin. Det är trots allt kompromisserna och de breda överenskommelser som har präglat Sverige, inte minst i kristider. Flera gånger har det varit socialdemokrater vid makten när både svåra och nödvändiga beslut har fattats. Utan Socialdemokraterna hade flera av de nödvändiga reformerna varit omöjliga att genomföra. Just nu är Sverige inte i någon ekonomisk kris, men klart är att det finns en annan form av kris – den när det gäller tilltron till att Sverige ska klara av den snabba förändring som samhället genomgår.
Den stora frågan är den hur den nationella välfärdsstaten ska förhålla sig till omvärlden. Kräver en stark välfärdsstat också en stark nationalstat? Det uppenbara svaret på den frågan är ja – och då är det också upp till politikerna att vara ärliga med det. Det går inte att samtidigt minska klyftor nationellt och kraftigt öka invandringen av fattiga och lågutbildade människor – som Vänsterpartiets hävdar. Men det går inte heller att isolera sig från omvärlden och förklara sig som kulturellt unikt – Sverigedemokraternas budskap.
Ska den breda politiska mitten nu finna en sådan medelväg – låt vara med olika uppfattning om hur omfattande välfärdsstaten ska vara – måste man finna ett sätt att regera landet utifrån den riksdag folket har röstat fram. Ur det perspektivet är valresultatet inte svårt. Det är mitten som måste balansera svensk politik.
Än viktigare blir det om man tar in säkerhets- och försvarspolitiken, som fått allt för liten uppmärksamhet i valrörelsen. I den är det klart att den politiska mitten är medveten om behovet av kraftig förstärkning, låt vara att Socialdemokraterna har en Putinnaiv pacifistfalang med utrikesminister Margot Wallström i täten. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är definitivt inte pålitliga på det området.
Hur ska då regeringen formas? Under de kommande veckorna kommer repövningen att övergå i skarpt läge. Håller partierna fast vid att Sverigedemokraternas röster ska utfalla som i ett lotteri istället för att förhålla sig till dem som vilket annat parti som helst, blir det svårare att gå i mål. Denna ledarsida tror att det senare är en väg som tydliggör skillnader och gör att Sverigedemokraterna får möta samma svårigheter som andra partier när de måste svika en del av sina väljare. Men om Allianspartierna och Socialdemokraterna väljer att hålla SD utanför måste de självklart finna ett annat sätt att styra landet, baserat på riksdagens sammansättning.
Det kan försvåras ytterligare av att valrörelsen delvis gick över styr. Finansminister Magdalena Andersson försökte vid en presskonferens på söndagsmorgonen hävda att Ulf Kristersson inte tar förintelsen och nazismen på allvar och att han inte var mogen för statsministerposten. Sådant underlättar inte när man några dagar senare måste hitta sätt att styra landet – i regering eller som konstruktiv opposition.
Vill man undvika extra val eller en DÖ-uppgörelse finns en bred regering med S+ Alliansen, alla med välkända nackdelar. Partierna själva lär av flera skäl vilja undvika en så bred regering, så länge krisen inte blir akut.
Det ska dessutom mycket till för att Socialdemokraterna ska sätta sig i en regering med en borgerlig statsminister, särskilt som denna företräder ett mindre parti. Om Stefan Löfven inte får vara statsminister är det också troligt att han lämnar över stafettpinnen som partiledare. Möjligen kan talmannen vara den som sätter saken på sin spets och försöker tvinga fram en bred regering, för att undvika extra val och långvarig osäkerhet.
Alliansen bör i alla händelser hålla ihop. Det är på det viset liberala och konservativa balansera en socialdemokrati som har drivits vänsterut, särskilt i ekonomiska- och valfrihetsfrågor. En delad Allians skulle skada möjligheterna att möta det. Och vilket parti skulle våga sätta sig i sitsen med Löfven eller hans efterträdare, med tanke på Miljöpartiets erfarenheter? Alliansen är inte mer av ett block än Socialdemokraterna, skillnaderna i linje och värderingar när det kommer till exempelvis migration och integration är lika stora inom de bägge lägren.
Att vilja ha makt är naturligt för politiker, men det är en lika demokratiskt viktigt roll att agera opposition när det behövs och samarbetspartner när det behövs. Ett sådant ansvarsfullt sätt kan vara att sätta sig i opposition, men vara beredd till konstruktiva överenskommelser. Låt oss hoppas att det inte behövs en kris för att komma till den insikten.
