Rättvist lämna Fairtrade
Trelleborgs nya politiska ledning vill spola avtalet med varumärkningen Fairtrade. Det gör Mikael Rubin & co rätt i. Tidigare har också Skurups fullmäktige beslutat att inte betala för att få kalla sig ”Fairtrade city” och binda upp sig för de villkor företaget Fairtrade Sverige genom föreningen Fairtrade sätter upp om att avsätta personal och politiker för att gynna försäljning av produkter med denna märkning. I Lund ville minoritetsstyret gå samma väg, men där röstade de rödgrönrosa partierna och SD ned förslaget.
Att Fairtrade heter som det gör betyder inte att det per definition har något med rättvis handel att göra – eller att annan handel är orättvis. Fairtrade-certifieringen och dess påverkan på fattiga bönder i produktionsländerna har sedan länge varit föremål för akademiska studier och för utvärdering av ekonomer. Slutsatserna är långt ifrån alltid till Fairtrades fördel.
Forskare vid Soas university i England (School of Oriental and African studies) fann i en rapport 2014 om Fairtrade i Etiopien och Uganda att kollektiv som sålde kaffe och te till Fairtrade-certifierade marknader hade mycket låga löner för arbetarna, särskilt gällde det för kvinnorna. Arbetarna på andra jämförbara jordbruk, men utan Fairtrade-certifiering, hade som regel högre löner. Det gällde även när man, efter Fairtrades invändningar mot resultaten, korrigerade för jordbrukens storlek och andra faktorer. Soas-forskarna fann också att de allra fattigaste inte fick tillgång till de skolor, hälsokliniker och sanitetsanläggningar som Fairtrade investerade i.
Professor Christopher Cramer kommenterade: ”Den brittiska allmänheten har förletts tro att de genom att betala extra för Fairtrade-certifierat kaffe, te och blommor kommer 'att göra skillnad' för de fattigaste afrikanerna. Noggrant fältarbete och analys i detta fyraårsprojekt har lett fram till slutsatsen att i våra forskningsobjekt har Fairtrade inte varit något effektiv åtgärd för att förbättra livet för arbetarna, de fattigaste invånarna på landsbygden.”
En av de vanliga punkterna av kritik är att Fairtrade kan bidra till att hålla fast de fattigaste i småskaligt olönsamt jordbruk. Det var en av huvudslutsatserna när forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet studerade Fairtrade 2009. De konstaterade också i sin rapport att ”Sammantaget riskerar endast en mindre del av det merpris konsumenten betalar extra i butik nå jordbrukarna. Slutsatsen är att ett minimipris är ett ineffektivt sätt att stödja någons inkomster på.”
Ndongo Samba Sylla, sengegalesisk utvecklingsekonom skrev i brittiska The Guardian den 4 augusti 2017: ”Det borde inte komma som någon överraskning att i vissa sammanhang har icke-faritrade producenter det bättre än Fairtradecertifierade. Den här typen av fakta spelas ofta ner av Fairtraderörelsen.”
Ndongo Sana Sylla pekar bland annat på att marknadsmekanismerna gäller även för Fairtrade och att producenterna inte kan garanteras Fairtradepriser för all sin produktion.
Bruce Wydick, utvecklingsekonom vid University of San Francisco sammanfattade med en tiopunktslista i Huffington Post den 28 januari 2016 kritiken under rubriken: ”10 anledningar till att Fairtrade inte fungerar”. Wydick pekar på allt från att licensavgifter äter upp vinsten, dåliga kaffebönor letar sig in i systemet med garantipris och att det är svårt eller omöjligt att följa hur pengarna konsumenterna betalar för märkningen når ut till dem som är längst ut i kedjan – de fattiga lantbruksarbetarna.
Kritiken mot Fairtrade kommer från forskare och ekonomer med olika bakgrund och ekonomisk syn. Den är inte enögd och okunnig, resultaten är inte heller ensidigt negativa. Men grundläggande för den här typen av certifieringar är att de skapar nya mellanhänder för att finansiera organisationer med anställda, att de konkurrerar med andra som står utanför systemet och att den extra slanten på butikspriset inte når ända fram annat än i små portioner.
När Fairtrades organisation bemöter kritiken kallas den för myter. Men när ”myterna” ska dödas blir det tvärtom tydligt att kritiken har fog för sig. Fairtrade skriver: ”En vanlig missuppfattning är att odlaren får en viss procent av det pris som du som konsument betalar i butiken, men det fungerar alltså inte så. Det pris som du betalar i butiken bestäms helt av återförsäljaren och odlaren har fått betalt redan i början av handelskedjan. ”
Fairtrade understryker alltså att man inte vet hur mycket av det merpris som konsumenter och kommuner betalar som når till bönderna.
I en annan punkt menad att punktera myter heter det: ”Det är också viktigt att komma ihåg att certifieringen är frivillig och ser odlarna att det kostar mer än vad de tjänar så kan de lämna certifieringen.”
Att man inte tvingas att betala till Fairtrade används alltså som ett argument. Motsatsen vore horribelt.
Nu spelar egentligen inte det så stor roll om Fairtrade misslyckas helt, lyckas lite eller lyckas mycket väl med att lyfta lantbruksarbetare ur fattigdom. Kommuner ska hålla sig neutrala till olika varumärken, oavsett om de heter ”Fairtrade” eller ”Fria och glada kaffeodlare”.
Alla kommuner borde därför göra som Trelleborg och Skurup och skrota ”Fairtrade city”-skylten.
