Ledare

Proffsen som håller Sverige uppe

Birgersson

Vi har alla stött på dem. De där människorna som på ett omedelbart och självklart sätt inger förtroende. Har man tur dyker de upp när man behöver dem som mest. Det hände mig senast förra veckan. Min räddande ängel kom från från Väckelsång.

Medan de runt omkring mig gärna tittar på tv-serier där zombier går i klungor tills de får ett skott eller en kniv i huvudet – annars blir det fler zombier – sitter jag i min ensamhet och ser på de där serierna som följer yrkesutövare i verkligheten. Teve är alltid ett mått av lurendrejeri, men när kamerorna följer med poliser, sjuksköterskor, ambulanspersonal, bilbärgare eller bönder (eller ja, kanske inte just den som går ut på att söka sällskap i sänghalmen) så får man i alla fall känslan av att vara med där det händer, när det händer.

En av mina favoriter är bärgaren Bärra. När någon kört av vägen dyker den snälle bärgaren upp och utan moralpredikningar hjälper han till både med att dra upp bilen och ge goda råd om eventuell fortsatt färd. Om det finns ett barn med i bilen så kommer en nalle fram som tröst. Om olycksföraren är uppskakad efter en krock med ett vildsvin kommer Bärra med ett försiktigt skämt för att hålla koll på och samtidigt lugna vederbörande.

Jag tror att det fungerar lite som terapi. För mig alltså. Det är tryggt att veta att det finns genuina människor som tar sitt uppdrag på största allvar och har en stolthet i sin kompetens. Och för att jag bär på en längtan efter att kunna något egentligt. Något som har betydelse för andra. Det behöver inte handla om hjärnkirurgi för att jag ska imponeras och bli en smula avundsjuk. Det handlar snarare oftare om personer som i sin yrkesroll är skickliga på att läsa av situationer och baserat på erfarenhet kan fatta rätt beslut i rätt tid. De där som klarar av att hålla cynismen på en rimlig nivå även efter att de första idealistiska yrkesårens illusioner har krossats.

När man funderar över hur saker och ting trots allt fungerar så bra som det gör är det de här människorna som utgör svaret på frågan. Hur många de är vet jag inte, men stöttepelarna har onekligen en hel del andra att bära på sina axlar.

I varje möte med ett sådant där proffs blir jag glad och förhoppningsfull. Allt behöver inte vara så komplicerat. Det kan vara däckhandlaren som säger att du behöver två nya bak av det här märket och typen, varken mer eller mindre. Eller så kan det vara en sjuksköterska från småländska Väckelsång som dyker upp till synes från ingenstans när en familjemedlem rasar ihop i incheckningskön till flyget. Med självklart lugnt och professionalitet när andra är uppskakade och inte tänker riktigt klart. Inte i tjänst, men ändå alltid i tjänst.

Camilla hette hon denna gång. Nästa gång är det någon annan. Det är personer som sjuksköterskan från Väckelsång som får mig att förstå inte bara hur så mycket trots allt fungerar, utan också får mig att inse vikten av att kunna sin sak. Livsrådet till barnen får bli att se till att vara stolta över vad de gör, oavsett vad det handlar om. Att möta människor är en speciell och viktig egenskap, att rädda liv kommer alltid hög upp på listan. Men att sätta upp en gipsvägg snyggt och ordentligt är också ett sätt att bidra till världen och att göra det med stolthet även den tusende gången är att visa både sig själv och omgivningen respekt.