Ledare

Politiker måste få ilskna till

Ledare Artikeln publicerades

 

Behövs emellanåt.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Behövs emellanåt.

Det är olämpligt att kalla andra för ”jävla kärring” eller ”jävla gubbe”. Men någon politisk skandal i klass med att slarva bort skattebetalarnas pengar är det inte.

Den som följer det brittiska underhusets Brexitkrumbukter har i dagarna fått en lektion i de brittiska parlamentsledamöternas traditionella sätt att ta heder och ära av varandra men att samtidigt tilltala sina motståndare med ”the honourable member/gentleman/lady”.

Man kan säga vad man vill om brittisk politik, men finessen och snabbheten i replikerna håller en annan nivå än vad vi är vana från i Sverige.

I Sverige vägs numera ord på guldvåg. Att som politiker misslyckas med att förvalta skattepengar är i det offentligas ljus en mindre synd än att säga något som kan uppfattas som kränkande. Exakt när man som politiker trampar över linjen finns det inga skrivna regler om. I Simrishamn gick uppenbarligen gränsen vid att under en sammanträdespaus kalla en hög tjänsteman för ”jävla kärring”. Barn- och utbildningsnämndens ordförande Malin Henriksson (L) lämnar den posten efter att ha kallat sin avgående förvaltningschef så. Att det inte är lämpligt förstår Malin Henriksson själv. Självklart ska Henriksson be om ursäkt, precis som varje vettig vuxen människa gör när hon i vredesmod slängt ur sig något oövertänkt mot någon annan, inte minst mot närstående, underordnad eller kollega.

Men liknande känsloutbrott inträffar för varje människa som inte har en självkontroll intill det som kan diagnosticeras som normopati. Enligt den brittiske psykoanalytikern Christopher Bollas är normopaten ”en person som är onormalt stabil och socialt välanpassad”. Hans svenska kollega Johan Eriksson menar att ”Normopaten uttrycker sig uteslutande i klichéer och allmänna tankeformer för att undvika kontakt med varje form av personligt djup.” (Modern Psykologi nr 7/2019)

Det är snarare föräldern som aldrig svär åt sina barn, makan som aldrig åkallar hin håle i sin frustration över makens brister, politikern som aldrig förolämpar sina politiska motståndare och chefen som aldrig dunkar näven i bordet vi bör observera med särskild oro.

Den som inte under några omständigheter släpper sina känslor fria, kan vara den som saknar djup, engagemang och verklig empati. Det är möjligt att det är den typen av politiker Simrishamn behöver. Eller så behöver de politiker som synar varenda konton ner på minsta rad och som vid nästa möte ryter: ”vem i helvete har släppt igenom det här?”