Ledare

Petter Birgersson: Länge leve riksdagen

Ledare Artikeln publicerades
Viktigare än Rosenbad.
Foto: Vilhelm Stokstad/TT
Viktigare än Rosenbad.

Det är stort fokus på hur regeringsfrågan ska lösas efter höstens val. Då är det dags att lyfta den församling folket faktiskt väljer: riksdagen.

Hur en kommande regering ska se ut är den fråga som åter breder ut sig i medierna. Spekulationerna är många och pekfingrarna långa: ”Ni är beroende av SD.” ”Nej, det är ni som är beroende av SD.” Nu är det så att de som styr först och främst är beroende av folket och hur dess röster fördelas. I den parlamentariska demokratin avspeglas det i riksdagens sammansättning.

Att söka stöd i den folkvalda församlingen för den politik man tror på borde inte vara kontroversiellt. Som politiker är det de beslut man medverkar till man är moraliskt ansvarig för. På det viset är ett ”krångligt” parlamentariskt läge inget att oroa sig för ur demokratisk synvinkel. Att partier inte blir större än 25-30 procent kan tvärtom betraktas som ett hälsotecken.

Då finns det större anledning att vara orolig i ett läge där ett eller ett par partier/block är så stora att de steg för steg kan anpassa beslutsprocesser, lagar och institutioner efter vad som gynnar dem. Sådant kan innefatta hur en budget klubbas igenom och vad som får bakas in i den, hur partistöd utformas och på vilket sätt myndighetschefer utses eller avsätts.

Informella handskakningar i maktens korridorer – typ decemberöverenskommelsen eller landshövdingeutnämningar – kan kortsiktigt sägas gynna stabiliteten, men är långsiktigt en grogrund för korruption och minskad folklig förankring. Det är ur sådant det som förenklat kallas ”populism” gror, och det är ofta först när populismen blir en politisk maktfaktor som etablerade maktstrukturer i politiken och medierna börjar bekymra sig på allvar för demokratin. Då är det så dags.

Visst måste Sverige ha en regering. Och det har Sverige haft i många knepiga parlamentariska lägen. Den nyligen bortgångne Ola Ullsten var under en kort period statsminister i en renodlad folkpartiregering, Folkpartiet hade 39 av 349 mandat i riksdagen. Den dåvarande folkpartistiske riksdagsledamoten Olle Wästberg lär då ha fått en fråga från en pakistanskt delegation på studiebesök ”Finns det någon opposition i det här landet?”. Wästberg ska ha svarat att ”Ja, 88 procent.” (Här återberättat av Hans Lindblad i Gefle Dagblad 28/11 2010)

40 år senare är Liberalerna/Folkpartiet ännu mindre och lär inte komma i fråga för att bilda regering i höst, även om det teoretiskt inte är omöjligt. Regeringsbildningen i Sverige är så sinnrikt konstruerad att det räcker att en majoritet inte röstar emot en av talmannen föreslagen statsminister för att denna ska få i uppdrag att bilda regering. Ola Ullsten hade fler röster emot än för sig – svikna moderater och kommunister röstade nej och samlade 66 röster, medan 39 folkpartister röstade ja – men fick bilda regering efter att socialdemokrater och centerpartister lade ner sina röster.

Däremot har en regering sedan jobbet att föra igenom sin ekonomiska politik och sina lagförslag i riksdagen. I det läget kan det vara väl så effektivt att vara en liten regering bestående av ett parti i mitten som söker stöd på olika kanter i riksdagen beroende på fråga. Det här är den ursprungliga betydelsen av att vara ”vågmästare”. Det kan man välja att kalla en svag regering, men i själva verket är det en konstruktion som ger en stark riksdag. Och att den folkvalda riksdagen är stark är det främsta kännetecknet på att den demokratiska parlamentarismen fungerar. En svag regering som ges ett starkt mandat, genom att motståndarna lägger sig platt i riksdagen, är däremot ett svaghetstecken för demokratin.

Visst är regeringsfrågan viktigt och självklart ska partiledarna sträva efter regeringsmakten. Men demokratins viktigaste uppdrag är egentligen inte att regera, utan att ständigt vara beredd att lämna ifrån sig makt och upprätthålla möjligheterna för andra att ta över den.

Hellre en svag regering och en stark riksdag än tvärtom.