Påtvingad klokhet

Till lånetak och tidigare amorteringskrav läggs nu ännu en tvingande regel. Den som lånar över 4,5 gånger årsinkomsten före skatt måste amortera 3 procent av lånet varje år, om man lånar mer än 70 procent av bostadens marknadsvärde. Tidigare var kravet minst 2 procent av lånet i amortering varje år tills lånet var nere i 50 procent.

För enskilda hushåll kan det innebära en stor skillnad i vad som måste läggas undan varje månad. Men eftersom amortering innebär att man sänker den egna skulden är det fel att betrakta det som en kostnad – till skillnad från räntan betalar man till sig själv.

I princip är det klokt tänkt att amortera ner till halva värdet. Under de år som bopriserna steg som snabbast var kulturen den motsatta, med lån upp i topp och amorteringsfritt som norm. Med sjunkande räntor som övergick i riksbankens farliga experiment med minusräntor drevs priser på bostäder och aktier upp till dagens nivåer. I Stockholms innerstad hamnade priserna i nivå med London och New York. Även om överprisade bostäder främst är ett Stockholmsproblem spred sig en del av det till mindre städer, eftersom allt betraktades som billigt i förhållande till Östermalm. Det gäller också i södra Skåne och på delar av Österlen.

Ändå får regeringen kritik, inte minst från oppositionen. Till en del är den kritiken oberättigad. Allianspolitikerna borde snarare fundera på varför de inte själva agerade när de satt vid makten. En del pekar på att reglerna försvårar för unga att köpa den första bostaden. Också det kan förstås vara sant, men tanken med amorteringskrav är ju samtidigt att just unga människor inte ska förköpa sig och riskera att hamna i en skuldfälla om räntorna drar iväg. Då är kravet på stor kontantinsats ett större hinder, även unga med hög inkomst kan nekas lån eller tvingas ta dyrare krediter eftersom de saknar tillräckligt sparkapital. Den bedömningen borde banken och kunden klara av att göra bättre än staten.

Det sämsta med åtgärderna är att de kommer sent, i ett läge när bostadspriserna har planat ut och till och med vänt på sina håll. Det i kombination med högt bostadsbyggande av bostäder till höga priser som är svårare att sälja. Dyra bostadsrätter är trots allt inte lösningen på bostadsbristen för ungdomar eller nyinvandrade med litet eller inget kapital. Risken är att åtgärderna utlöser det större prisras som många är rädda för. Ett sådant påverkar i sin tur hushållens vilja att konsumera och gör det svårare för riksbanken att återställa räntenivån till det normala.

Till det kommer att bankerna redan har skruvat åt sin utlåning, med kalkyler där låntagarna ska klara av betydligt högre räntor än de som råder i dag. Här handlar det delvis om hårdare regelverk för bankerna, men också om att bankerna själva insett att riskerna har blivit större. Om bankerna agerat försiktigare för några år sedan och ställt hårdare krav på sina kunder att amortera, hade finansinspektionen och regeringen inte behövt komma med tvingande åtgärder. Och tvångsregleringar är alltid sämre – eftersom det orsakar snedvridningar som kan vara svåra för politiker att se på förhand.