Ledare

Oppositionsledare Nordmark

Ledare ,
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark
Foto: Henrik Montgomery/TT
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark

Eva Nordmark kallades i september in från rollen som TCO-ordförande till att bli arbetsmarknadsminister. Partilojala Nordmark gav sig på ett uppdrag som skulle avskräcka även den mest hängivna japanska stridspilot. Nu kan hon krascha hela regeringen.

Att Arbetsförmedlingens omorganisation skulle explodera i Eva Nordmarks famn var givet. Bomben apterades av Centerpartiet, som förde in stubintråden i januariöverenskommelsen. Tanken var förstås att Eva Nordmark med sin rutin från TCO – där hon var skarp kritiker till en privatiseringsreform av Arbetsförmedlingens arbete – skulle ha förmåga att skapa trovärdighet för regeringens politik i hela Fackföreningssverige. Det har hittills inte lyckats. Och dessutom har Vänsterpartiet åter börjat skaka med misstroendevapnet. När det hotet kommer från vänster tas det på större allvar, regeringen inser att M, KD och SD inte tänker låta Stefan Löfven sova ostörd om chansen ges.

När Eva Nordmark skulle försvara eller åtminstone förklara reformen i SVT:s Agenda (1 dec) slutade det med en uppgiven programledare i Anna Hedenmo, som inte fick svar på sin fråga om regeringen kommer att backa från reformen. Med det sagt gavs Nordmark aldrig riktigt heller chansen att ge någon uppdatering om hur regeringen agerat efter kritiken. Både Centerpartiet och regeringen har trots allt formulerat att Arbetsförmedlingens skyltar visst ska sitta uppe på flera orter, även där nedläggning har aviserats.

Det hela kan tjäna som en god illustration till hur det blir att som regeringen genomföra politik man egentligen inte vill stå för. Har regeringen ett så långtgående avtal som med Centerpartiet och Liberalerna är det rimliga att alla är i regeringsställning tillsammans, alternativt är väldigt tydliga med att det är ett gemensamt projekt som kan fördjupas om bägge parter finner samboförsöket vara lyckat. Att som Centerpartiet låtsas vara i någon slags opposition samtidigt som centrala reformerna bär tydlig C-stämpel är inte trovärdigt. Att som Liberalernas nya ledning lova att hedra ett avtal man tycker är kasst och visa att man inte vill vara ihop med det nya gänget samtidigt som man har hoppat av det gamla, är om möjligt en ännu sämre cocktail.

Vad gäller Arbetsförmedlingen är det absolut nödvändigt med en rejäl översyn av uppdraget. Sverige har en tudelad arbetsmarknad där bristen på kvalificerade medarbetare är stor i många branscher. Samtidigt ska en mängd människor med mycket små förutsättningar att komma i vanligt betalt arbete hållas under armarna genom insatser på alla nivåer. Det är två vitt skilda uppdrag. När det gäller kompetensbrist har staten knappast någon meningsfull roll att fylla som jobbförmedlare och rekryterare. Staten ska i det fallet se till att utbildningar håller rätt nivå och att Sverige är en attraktiv plats för personer med hög kompetens.

När det gäller att ge grundläggande utbildning åt nyinvandrade vuxna och se till att majoriteten så småningom åtminstone delvis kan stå för egen försörjning faller ansvaret desto större på det offentliga. Där kommer kommuner och statliga myndigheter – om de heter Arbetsförmedlingen eller något annat är egentligen oväsentligt – att ha det absoluta huvudansvaret. Det senare kräver stora ekonomiska insatser och långtgående samkörning mellan främst stat och kommuner, för att hitta de modeller som fungerar bäst på olika håll i landet.

Att arbetsmarknadspolitiken behöver förändras och anpassas till nya tider står utom allt tvivel. Men arbetsmarknadsministern har knappast fått rätt verktyg för att klara av det. Möjligen kan hon bidra genom att sänka Löfvenregeringen. Eva Nordmark kan därmed åstadkomma det som Centerpartiet och Liberalerna inte mäktade med förra hösten. Problemet är väl bara vad som ska komma efter.