Nu har Alliansspräckarna vunnit – priset blir högt
Denna ledarsida har varit en av de främsta förespråkarna för Alliansen. Övertygelsen är fortfarande stark om att det är viktigt med ett starkt block av ekonomiskt liberala partier. Trots olika ingångar i andra värden har de fyra mer gemensamt än som skiljer dem åt i de frågor som i huvudsak beslutas politiskt. Alliansen ska främst ställas i relation till Socialdemokraterna, en egen bred allians av socialister, socialliberaler och socialkonservativa.
Därför är det tråkigt att konstatera att riksdagens statsministeromröstning manifesterade något som tyvärr har varit tydligt länge nu: de fyra nuvarande partiledarna har misslyckats att förvalta Alliansen och det förtroende som en gång byggdes upp kring den. Att avsätta en statsminister och därefter ha som enda gemensamma Alliansstrategi att söka stöd för en egen regering hos den nyss avsatte statsministern framstår som mer än lovligt naivt. Socialdemokraterna förstod att passivitet från deras sida skulle göra att Alliansen själv skötte resten. Möjligen överträffade akten i samband med riksdagsomröstningen kring Ulf Kristersson Socialdemokraternas skönaste drömmar – i kammaren riktades verbala kulor Allianspartierna emellan.
Den uppkomna parlamentariska situationen är ingen överraskning. Tvärtom. Alliansen har haft fyra år på sig att hitta rätt form för på vilket sätt och under vilka omständigheter man tillsammans ska försöka ta makten eller när oppositionsrollen är den rimliga. I vilket fall som helst hade Alliansen varit tvungen att förhålla sig till om man ska lägga fram gemensamma budgetar eller välja att avstå från det. Ett sätt att agera hade varit att rulla Socialdemokraterna framför sig genom att inte avsätta Stefan Löfven, visa honom Alliansbudgeten och erbjuda passivt stöd om det väsentliga i den genomfördes. Om Löfven inte hade nappat på det hade Alliansen kunnat göra anspråk på makten med orden ”Nu måste vi i ett allvarligt läge, där Socialdemokraterna nekar kompromisser, ta ansvar för landet”. I praktiken vore det att driva politik med socialdemokratisk taktikhandbok.
Talet om bryta blockpolitiken handlar inte om att finna breda överenskommelser – sådana är de flesta överens om behövs för Sverige på flera områden och det har också gjorts under åren med Alliansregering och Alliansen i opposition. Att bryta blockpolitiken är i själva verket en socialdemokratisk omskrivning för att slå sönder Alliansen och återgå till den ordning som rådde förr, då borgerlighetens splittring och regeringsoduglighet var ett ständigt huvudargument från S-sidan. Alliansen lyckades under en period att vrida regeringsduglighetsvapnet ur händerna på S. Men när S inte längre hade någon sakfråga som kärnkraften att klyva Alliansen med kom istället Sverigedemokraterna att sköta processen. Allt Socialdemokraterna behövde göra var att övervaka och skicka in lite nya bränslestavar när det passade, resten har Alliansen ordnat på egen hand.
Nu tyder mycket på att de opinionsbildare som önskat att spräcka Alliansen för att bryta blockpolitiken får rätt. Tyvärr betyder det att nya sprickor och konstellationer uppstår. Kortsiktigt blir en del partier vinnare – C, SD och S kan vara det – och andra förlorare – L, M och möjligen KD. Centerpartiet har pengarna och den uttalade ambitionen att bli ett 20-procentsparti 2022. Fullt så långt räcker nog inte Annie Lööfs dragningskraft – den storstadsliberala väljargrupp hon talar till är för liten.
Liberalerna kämpar för sin överlevnad som riksdagsparti, och inte ens vackra ideologiska tal räddar Jan Björklunds parti när Centern tagit den nischen och det är praktiskt politik övriga väljare efterfrågar (lex Landskrona).
Moderaterna och Ulf Kristersson har hamnat i en riktigt obekväm sits. Kristersson gjorde vad den moderata talmannen bad honom om, gav Liberalerna och Centerpartiet möjligheten att passivt ge honom chansen att driva Allianspolitik så långt som möjligt. Det gick inget vidare, milt sagt. De verbala kulorna slog hårt i det mentala pansarglas Ulf Kristersson satt upp framför sig.
Alliansupplösningen gör att en del av partiet nu kommer att sträva efter att kapa banden till vad som uppfattas som svikarna i C och L, bilda ett block med KD och med SD som öppen stödpartner. En annan del kommer att göra allt för att upprätthålla Moderaterna som det breda partiet, socialdemokratins huvudmotståndare som samhällsbärande maktparti. Det är egentligen som sådan ledare Ulf Kristersson ser sig själv, det är så han talar och skriver. Något stort leende på läpparna kunde därför inte synas hos Ulf Kristersson när Jimmie Åkesson levererade sina ömhetsbetygelser från talarstolen. Kristersson vill inte ha den kärleken.
Om talmannen i nästa eller nästnästa steg ber Ulf Kristersson att ingå i en regering med socialdemokratisk statsminister och moderat finansminister – då kommer han att stå där kluven mellan ansvarskänslan för landet och risken att definitivt bryta sönder det egna partiet. Alliansen behöver han däremot inte fundera särskilt mycket längre på. På något sätt har den gått itu som ett led i försvar av liberalismen. Förklara framgången i det den som kan.
