Ledare

Nu får Sjöstedt bestämma

Ledare Artikeln publicerades
Liberalerna och Centern lämnar regeringsbesluten åt Jonas Sjöstedt.
Foto: Jessica Gow/TT
Liberalerna och Centern lämnar regeringsbesluten åt Jonas Sjöstedt.

Det finns en bra sak med regeringskrisen: Sveriges partiledare genomgår en grundläggande lektion i demokrati. Flera av dem tycks behöva den.

Ledare

Man får ge Liberalerna ett par poäng för modet att låta sitt partiråd direktsändas i flera medier. Däremot borde fler ha lyssnat på Gilbert Tribo, den liberala gruppledaren i Region Skåne. Tribo hade uppfattat att det inte spelar någon roll om Liberalerna släpper fram Löfvenregeringen II – säger Vänsterpartiet nej blir det ingen ny S/MP-regering. (När detta skrivs är det ännu inte klart hur Vänsterpartiet ställer sig.)

”Var är plan C?” frågade sig Tribo. Man kan förstå Tribos oro. Inte minst över det egna partiets framtid. Liberalerna har satt Allianssamarbetet i kapsågen för att istället få – ja, möjligen ingenting. Allt med det egna partiets existens som riksdagsparti som insats.

När majoriteten i Liberalernas partiråd valde att släppa fram Löfven visste de ännu inte om Vänsterpartiet skulle acceptera en uppgörelse i vilken det står skrivet: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Byt ut Vänsterpartiet mot vilket annat parti som helst och sätt dig själv som partiledare för det partiet. Skulle du släppa igenom en sådan regering? Har du någon form av politisk ryggrad blir svaret nej. Tydligare blir det inte att Liberalerna och Centerpartiet i själva verket överlåter ett av de absolut största politiska besluten, vilken regeringen Sverige ska ha, till det parti man säger sig stänga ute från inflytande.

Det går inte ihop. HC Andersen hade behövt skriva en ny saga om makthavares kläder för att beskriva denna paradox.

Vänsterpartiet behöver inte rädas ett extra val, tvärtom. Socialdemokraternas vilja till en uppgörelse om skattesänkningar och garanti för privata företag i offentlig sektor har gett Vänstern ett utmärkt läge att dra väljare vänsterut. Om Vänsterpartiet ändå skulle släppa igenom Löfven II, måste man utgå ifrån att Jonas Sjöstedt redan har fått något av Stefan Löfven eller att V räknar med att kunna pressa regeringen när det väl gäller. Kom ihåg att Vänsterpartiet är nästan lika stort som Centerpartiet. I båda alternativen har i så fall C och L blivit dragna vid näsan eller inför väljarna presenterat något som de inte tror på själva.

På samma sätt måste man utgå från att inte heller ett drygt 17-procentigt Sverigedemokraterna skulle acceptera att släppa fram en regering som grundar sig på ett dokument där SD inte ska ges inflytande. Dylika formuleringar har diskuterats i en uppgörelse mellan de fyra (före detta) Allianspartierna.

Därför är den utdragna regeringsbildning vi sett sedan valet en nyttig lektion i demokrati. Inte minst för partiledarna i den breda mitten, alltså innanför V och SD. Det går inte att räkna bort väljare, hur gärna man än vill. Det går inte att stänga ute partier från inflytande om man inte är beredd att gå hela vägen och bilda majoriteter utan dem.

De flesta väljare förstår innebörden av parlamentarisk demokrati och det är bra att även partierna och deras ledare får den kunskapen nu: Förhandla med partierna som finns representerade i riksdagen, leta efter minsta gemensamma nämnare, ingå kompromisser, bilda majoriteter.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet representerar drygt en fjärdedel av väljarkåren och mandaten i kammaren. Att runda dem genom att förklara att de inte ska ges inflytande fungerar förstås om tillräckligt många andra går ihop. Översatt till Sverige 2018: valet står mellan att förhandla med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna öppet och stå för det, eller bilda en bred majoritetsregering, exempelvis Alliansen+S, med alla risker det innebär inför kommande val.

Men att göra överenskommelser i minoriteter, kalla sig själv opposition och till det skriva bort de två partierna från inflytande är att lura sig själv och det är att lura väljarna.

Dessvärre för partiledarna som ägnar sig åt detta: man kan lura en del väljare en gång, men man kan inte lura alla väljarna två gånger.