Ledare

Någon ska ta notan för Löfven II

Ledare Artikeln publicerades
En av dem skulle bort.
Foto: Henrik Montgomery/TT
En av dem skulle bort.

Svaret på regeringsfrågan blev: lite mer tid, sedan troligen Löfven. Nästa fråga blir: Hur ska kalaset betalas?

Jonas Sjöstedt spelade det bästa kort han hade och köpte därmed 48 extra timmar av talmannen för att förhala statsministeromröstningen. Det ger Sjöstedt tid att förhandla med dem som förutsatt passivt stöd från hans parti i så hög grad att de passade på att i en skriftlig överenskommelse förneka Vänsterpartiet inflytande.

Jonas Sjöstedt förklarade på sin presskonferens att den föreslagna politiken och skrivningen om Vänsterpartiets icke-inflytande var fullständigt oacceptabla. Men då hade redan Stefan Löfven på sitt skickliga sätt hunnit förklara att Vänsterpartimobbningen inte gäller utanför de 73 punkterna i överenskommelsen. Löfven nämnde exempelvis försvarspolitiken – av alla områden – som ett där man kan diskutera även med Vänsterpartiet.

Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund instämde i Stefan Löfvens tolkning, men båda betonade också att det i praktiken inte betyder någonting. V kommer ändå inte att få något. Båda partiledarna menade att skrivningen bara konstaterar faktum, när väl regeringen tillträtt kan V inte stoppa överenskommelsen eller påverka budgetar. V röstar inte för S/MP/C/L-budgetar men de vinner ändå, eftersom M/KD-budgetar samlar färre röster även med SD:s stöd. Vänsterpartiets möjlighet att pressa på ligger alltså inför statsministeromröstningen, sedan är det för sent.

På de 48 timmarna kan Jonas Sjöstedt och hans parti fundera över sin position. Räcker de hårda orden för att tillfredsställa opinionen i det egna partiet, för att sedan trycka gult och lägga sig platt för det Jonas Sjöstedt beskriver som en katastrofal högerpolitik med ökade klyftor som resultat? Eller är ilskan genuin och Sjöstedt beredd att omvandla sig från förnedrad till liberalätare? Han kan spela på att C och L inte kan backa tillbaka till att släppa fram en Kristerssonregering de numer talar om som om det vore att ge SD veto att förvandla Sverige till Ungern, och att ett extraval skulle gynna Vänsterpartiet och kunna krossa Liberalerna.

Det troliga är ändå att Jonas Sjöstedt till slut kommer att släppa fram Löfven II. Men Sjöstedt måste rimligen få något mer än en försäkran om att Socialdemokraterna ska lyssna på Vänsterpartiet vid fikaborden, samtidigt som det inte får vara något som får Centerpartiet och Liberalerna att framstå som allt för lurade. Som att gå med på avdragsrätt för fackföreningsavgift. Därmed blir Vänsterpartiet i praktiken ändå till den där utnötta dörrmattan.

Det där är politikens sämsta sida. Raka och öppna förhandlingar mellan samtliga partier och vi hade sluppit denna hysteriska teater som sänker förtroendet för demokratin.

Nåväl. Intressantast för medborgarna är förstås vad resultatet blir om Socialdemokraterna och Miljöpartiet – med mindre än en tredjedel av rösterna bakom sig – fortsätter att regera, först med en M/KD-budget och sedan med en S/MP/C/L-budget.

Centern och Miljöpartiet har fått makten i migrationsfrågan och öppnat för generösare anhöriginvandring och tre månaders respit från försörjningskrav. Man ska också driva på för en ”humanitär skyddsgrund”. I praktiken betyder det att Stefan Löfven får regera med den migrationspolitik han själv förklarat orimlig.

Vi vet från föregående mandatperiod att invandringen inte enbart handlar om asylskäl eller inte asylskäl, utan att även med avslag är det i praktiken mycket svårt att få personer att lämna landet.

Att ett stort antal människor lever utan tillstånd att vara i landet får konsekvenser, den svarta arbetsmarknaden växer, kommuner och landsting ska ändå ta kostnader för skolgång, sjukvård och till och med försörjningsstöd. Unga män i sig innebär dessutom större risk för kriminalitet.

Kostnaderna ska fördelas mellan kommuner och stat. Även om överenskommelsen listar en rad integrationsinsatser som är vettiga, betyder en ökad migration ökade svårigheter för dem som redan är i landet. Centerpartiet och Miljöpartiet erkänner inte att deras migrationspolitik motverkar den integration de säger sig vilja uppnå. Det är lätt verklighetsfrämmande när både skolsegregation och grov brottslighet är ett påtagligt och växande problem – som inte minst slår mot invandrare.

Centerpartiet och Liberalerna går samtidigt med på att införa en familjevecka som innebär ytterligare press på den offentliga sektorn, när personal ska vara ledigare ytterligare tid. Den direkta kostnaden har tidigare beräknats till drygt fem miljarder kronor, och med effekterna på produktionsbortfall blir det ytterligare många miljarder – Svensk Näringsliv beräknade kostnaden till över 30 miljarder kronor, vilket möjligen är en överdriven siffra.

Liberalerna garanteras att Assistanslagstiftningen åter ska utredas för att återställa rätten till egenvård. Angeläget, men anledningen till att assistansen utreddes från början var att kostnaderna steg brant och att missbruk av den bredde ut sig.

Samtidigt ska det kombineras med att värnskatten ska bort och rutavdraget höjas kraftigt. Miljöskatter må vara en finansieringskälla, men bensinskatter och dylikt slår mot landsbygden och dem med sämst marginaler, medan sponsring av elcyklar och elbilar går till dem med högre inkomster. Och så ska förstås nya stambanor och vägar för 700 miljarder kronor byggas fram till 2029.

Fråga ett är om Stefan Löfven kommer att tillträda. Det troliga svaret är ja. Fråga två är hur kalkylen ska gå ihop. Svaret på den är att man alltid kan hoppas att någon har räknat. Vem som ska betala vet vi i alla fall.