Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: När vänstern nästan tog makten
Allt började 10 maj med en generalstrejk i Frankrike – det land där facket har störst makt och därmed mest skadat ekonomin. Snart kom studentuppror med våldsam skadegörelse i Paris.
1968-rörelsen blev vänsterns revolt mot vad vänstern trodde var ett kapitalistiskt samhälle. Som vanligt hade vänstern fullständigt fel. Sverige var till stor del redan socialistiskt . Med AP-fonden hade regeringen socialiserat det mesta av sparandet och inlett en centralstyrning av investeringarna via ett järngrepp över bankerna.
Vänstern kritiserade privat företagande – alltså det system som försörjde även vänstern. Kritiken var inte genomtänkt. Vänstern ville stoppa marknaden genom att förbjuda privat företagande. Vänstern kritiserade också byråkrati och myndigheter.
Det här gick inte ihop. Som Assar Lindbeck påpekade i en viktig bok: resurserna i en ekonomi – det vill säga investeringar – kan allokeras endast via två mekanismer: antingen via en marknad, med vinst som styrande incitament, eller via byråkrati. Men vänstern ville stoppa både marknad och byråkrati.
Vänstern riktade sin kritik uteslutande mot den rest av kapitalism som fanns kvar i Sverige – och mot USA:s krig i Vietnam. USA beskrevs som angriparen. Men alla läskunniga kunde veta att Nordvietnam anföll Sydvietnam; USA gick in med försvar. Och fick all världens förbannelser över sig.
Några modiga människor i Prag försökte i augusti införa lite av demokrati i Tjeckoslovakien. Sovjet anföll för att bevara den kommunistiska diktaturen. 68-rörelsen protesterade inte. De sovjetiska stridsvagnarna representerade ju det socialistiska paradiset.
Den rödaste institutionen i Lund blev den sociologiska; där krävde studenterna att enbart få läsa marxistisk litteratur. Efter sociologerna kom teologerna. Många av dem trodde att Jesus var marxist. Idéhistorikern Johan Sundeen har beskrivit socialisternas dominans i sin bok ”68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”. En inflytelserik teolog, Per Frostin, ansåg att Sovjet inte var tillräckligt socialistiskt. Han argumenterade för att Sverige som förebilder borde ha Kuba, Maos Kina, och Nordkorea – alltså världens tre värsta diktaturer.
De relevanta frågorna så här 50 år efteråt: Varför sveptes så många ungdomar med i revolten mot företag och demokrati? Vad hade de läst – och inte läst? Varför kunde inte universitetslärarna bromsa galenskapen genom ordentliga kunskapskrav? Och varför ställde media – det vill säga kultursidorna, statsradion och statstelevisionen – så totalt kritiklöst upp på vänsterrevolutionens sida?
Det är väl det här vi bör diskutera, som alternativ till vänsterns 50-årsjubileum.
Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN samt publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
