Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: Hur mycket ska lönerna öka?

Lönebildningen i Sverige har varit extremt centraliserad sedan 1930-talet. De ledande inom SAF och LO förhandlade om lönerna för nästan alla. Förhandlingarna fördes alltid till strax efter midnatt, eftersom LO-ledarna då fick dubbelt nattraktamente. Det var viktigt.

Att göra upp om nästa års löneökningar i förväg är, liksom mycket annat i ekonomin, inte ekonomiskt logiskt. För den industri som arbetar i internationell konkurrens – cirka 90 procent – bestäms löneökningsutrymmet av prisbildningen på världsmarknaden och ökningen av den relativa produktiviteten – det vill säga produktionen per timme eller per anställd, jämfört med konkurrentländerna. Och den förändringen kan man mäta först i efterhand. Alltså borde löneökningarna 2021 avgöras först 2022.

Men detta förutsätter lite ekonomisk logik och är väl därför politiskt omöjligt.

Centraliserade löneförhandlingar har en annan svaghet, också från logisk synpunkt. De förutsätter att alla företag har samma förändring av produktivitet och prisbildning. Detta var huvudtanken i den analys av lönebildningen som chefsekonomerna i TCO, SAF och LO gjorde omkring 1970 – den så kallade EFO-rapporten (Edgren, Faxén, Odhner). De utgick från att löneökningarna bestämdes av kombinationen produktivitetsökning och internationell prisbildning. Alltså kunde man räkna fram den ekonomiskt riktiga löneökningen.

Det lät riktigt. Problemet var bara att det var helt fel. Världsmarknadspriserna bestäms av en lång rad faktorer som inte kan beräknas i förväg och som inte kan påverkas av Sverige. Samma gäller produktiviteten. Både priser och produktivitet varierar starkt mellan olika företag. Därmed är det omöjligt att räkna fram en generell löneökning för alla företag. Expanderande företag måste kunna bjuda extra lönelyft för att attrahera kompetent personal.

Slutsatsen blir att de centrala löneförhandlingarna bör slopas. Lönerna ska sättas inom varje enskilt företag, efter medarbetarnas produktivitet. Följden kan bli att alla inte får samma lönelyft. Visst. Och de som skolats i det svenska jämlikhetstänkandet tycker att det är orättvist. Men fördelningspolitik kan inte vara en uppgift för arbetsgivarna. De ska leda företag och försöka få dem lönsamma, på aktieägarnas uppdrag.

Kommunerna knäar nu under tyngden av bland annat försörjningsstödet för nyinvandrade. Kommunal vill ha extra lönelyft för dem som arbetar inom äldrevården. Jag tycker det är riktigt. Men då borde Kommunal kräva att alla friska vuxna ska försörja sig själva. Om bidragen till dem slopas får kommunerna råd att förbättra äldrevården.

Invändningar?

Nils-Eric Sandberg är publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.