Ledare

Nils-Eric Sandberg: Fel att göra uppror

Gästkrönika ,
Nils-Eric Sandberg
Nils-Eric Sandberg

Att protestera mot diktaturen genom att bryta mot reglerna är rätt. Men hur gör man i en demokrati.

Det är rätt att göra uppror, deklarerade 68-talsvänstern. Den accepterade inte det samhälle som majoriteten skapat politiskt och företagandet ekonomiskt. Och vänstergrupperna ansåg att deras ogillande av majoritetens beslut gav dem rätt att omstörta samhället.

Den moderna varianten av vänsterns upprorsrätt kallas civil olydnad. De som ogillar samhällets regelsystem anser sig ha rätt att bryta mot reglerna. Och liksom 68-vänstern ser de sitt ogillande som sin enda rättsordning.

Narkotikahandlare skjuter varandra, djurrättsaktivister vandaliserar jordbruk. Polisen har inte expanderat i samma takt som laglösheten.

Ogillandet är en sak; alla ogillar en del av regelsystemet. Alla har rätt att kritisera och förbanna lagarna i det samhälle vi lever i. Men att bryta mot reglerna är något annat. Utan respekt för den distinktionen hamnar vi i anarki.

Jag kom att tänka på detta när jag lyssnade på Anne Ramberg, generalsekreterare i advokatsamfundet, P1 2 juli. Sommarprat är inte mitt favoritprogram; de flesta pratarna är yrkesnarcissister som pratar om sig själva, i förvissning att just deras egna föreställningar och kärleksliv är det i landet som har mest generellt intresse.

Men Anne Ramberg pratade inte, utan talade, för att förmedla resonemang. Hon är bildad och intelligent och därmed intressant att lyssna på.

I ett avsnitt hyllade Ramberg civil olydnad. Ett exempel är kvinnan som försökte stoppa utvisning av en person.

Ramberg har två argument: 1. Alla har rätt att stå upp för sin åsikt. 2. Vi har lagar som inte ger ”rättvisa resultat ”, alltså måste de motarbetas.

Jag har stor respekt för Anne Ramberg, för hennes argumentation för rättssamhället. Men när det gäller civil olydnad saknar jag ett par distinktioner som är helt centrala för problemet.

Vi måste skilja mellan ett unikt fall och en generell princip. Beundran för en person som till exempel försöker hindra utvisning är något annat än att hylla civilmotstånd som princip.

Att protestera mot en diktatur – till exempel Raoul Wallenberg, som Ramberg refererade till – är något annat än att protestera mot den rättsordning som formats av en demokrati. Utan denna distinktion får vi ingen rim och reson i resonemanget.

Grundproblemet: Många, nästan alla, ogillar något i samhället. Jag anser efter många år av analys att bostadspolitiken har gått över gränsen till vansinne. Men om vi ska godta ogillande som grund för civil olydnad blir problemet: Vilka ogillanden ska få legitimitet som civil olydnad? Vilka kriterier ska väljas för detta urval? Och vem ska välja dessa kriterier, och vilka ska välja dem, på vilka urvalskriterier?

Frågan är inte enkel. De gangsters som skjuter varandra utövar ju också civil olydnad.

Nils-Eric Sandberg är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.