Ledare

Nils-Eric Sandberg: De förolämpar väljarna

Gästkrönika Artikeln publicerades
Nils-Eric Sandberg
Nils-Eric Sandberg

Socialdemokraterna bjuder på nya bidrag. Det är ju snart val.

Barnfamiljerna får, oavsett inkomst, en rejäl höjning av bidraget. Pensionärerna får högre pension. Ungdomar i Stockholm får garanterad egen bostad. Etc, etc.

Hur fungerar detta ekonomiskt? Finns det en bidragsknapp i finansdepartementet som Magdalena trycker på?

Att bidrag är en gåva från staten – och därmed från det parti som associeras med staten, det vill säga socialdemokratin – är en huvudregel i den politiska terminologin sedan tre kvarts sekel. Från ekonomisk och moralisk synpunkt är det en bluff.

Riksbanken kan trycka sedlar. Staten kan låna. Rätten att låna ligger sedan 1789 hos riksdagen, via riksgäldskontoret. (Se Regeringsformen 9:10.) I praktiken bestämmer regeringen; vårt parlamentariska system koncentrerar allt makt till den regering som har en egen majoritet i riksdagen. Det är stilriktigt att Bonniers lexikon beskriver Riksgäldskontoret som ”en myndighet under Finansdepartementet”.

Men de pengar som flyter in i statskassan kommer från automatiska skatteinbetalningar – det vill säga från de arbetande medborgarna. Det är deras pengar som regeringen sedan ger ut som gåvor.

Vi har väl alla i den offentliga skolan lärt oss att politiker är änglar – de styrs uteslutande av goda motiv, och det är därför de inför varje år delar ut pengar till olika väljargrupper.

Två ekonomer som ifrågasatte detta var amerikanerna James Buchanan och Gordon Tullock, i boken ”The Calculus of Consent – Logical Foundations of Constitutional Democracy” 1965. De analyserade mekanismerna bakom offentliga beslut och fann att politiska partier arbetar för röstmaximering. Det är partiernas livsvillkor. Resonemanget blev grunden för public choice-skolan och därmed för en viktig nyorientering i ekonomi och statskunskap. En utomordentlig genomgång på svenska har skrivits av statsvetaren Erik Moberg: ”Offentliga beslut” (Mobergs Publikationer AB).

Public choice-skolan anser att politikerna ofta har samma beteenden som vanliga människor. Detta uppfattades som en oerhört allvarlig anklagelse. När James Buchanan 1986 fick ekonomipriset skickade Finansdepartementet ut en mycket kritisk kommentar.

Det parti som har tillgång till statskassan använder den för att köpa röster. Det är ett normalt politiskt beteende. Tänk på Göran Perssons beslut om maxtaxa på dagis!

Logiskt nog handlar den politiska debatten och särskilt journalistiken främst om valtaktiken. Sakfrågorna förblir i bakgrunden, naturligtvis; att beskriva och analysera dem kräver ju en intellektuell arbetsinsats som blir mödosam och i många fall onödigt tidskrävande.

Socialdemokraterna försöker köpa röster. De ser väljarna som människor utan ideologiskt medvetande, helt inriktade på att agera efter den enklaste lockelse med pengar. I detta ligger en oerhörd förolämpning.

Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN samt publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.