Nestorns nostalgitripp

Det treåriga borgerliga regeringsinnehavet sammanföll med en ekonomisk kris av nästan grekiska proportioner. De borgerliga tycktes ha understrukit att mer än en parentes i den socialdemokratiska maktdominansen skulle de aldrig komma att bli, men vem som hade skulden till det ekonomiska haveriet blev det närmaste decenniets ständiga politiska stenkastning i glashus.

När Ingvar Carlsson intervjuas av Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet (28/4) ser han tillbaka med nostalgi på det som en gång var. Han förklarar om regeringen och statsminister Fredrik Reinfeldt att ”Det folkhem och den välfärdsstat vi byggde upp håller han på att snabbt montera ned.” Vidare säger Carlsson att ”Vi tappade 15-20 år därför att nyliberalismen hade sådant genomslag.”

Bilden av den fasansfulla nedmonteringen av välfärdssamhället i nyliberalismens namn må vara ett hårt slagträ, men träffbilden är skev. Konkurrensutsättning av offentliga monopol, stabila statsfinanser och lägre skattetryck har gett förutsättningar för högre tillväxt och reallöneökningar. Och utgifterna inom kommun- och landsting har ökat stadigt under hela 2000-talet, även i fasta priser. Den offentliga sektorn har fått ett väsentligt större inslag av nya leverantörer och medborgarna har fått mer inflytande över vem de vill anlita för välfärdstjänsterna.

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt beskriver i sin senaste bok En kritisk betraktelse (Albert Bonniers förlag) hur Socialdemokratin förvaltade sitt maktinnehav under 1980-talet. Devalveringen 1982 blev nystarten för en inflationsdriven, överhettad och skuldsatt ekonomi. Det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka dit – det höga priset för den politiken har Sverige och svenskarna fått betala en gång.

När Stefan Löfven möter sina partivänner i Folkets hus i Vilhelmina gör han inte det genom att prata om hur en påstådd nyliberalism förstört 20 år av välfärdsutveckling. Han tänker inte rulla tillbaka skattesänkningarna på arbete, flirtar oblygt med näringslivet och talar om att ställa krav på medborgarna – något som går hem långt in i borgerligheten.

Löfven konstaterar om sitt parti att ”vi får aldrig bli nostalgiska” (SvD 29/4). Det är något som knappast tas emot med jubel av de socialdemokrater som likt Ingvar Carlsson tårögt ser tillbaka på en tid när överbudspolitik och ökad facklig-politisk makt över näringslivet stod högst upp på partiets agenda.

Stefan Löfven har hittills hyllats av alla – Ingvar Carlsson inkluderad. Det är lätt att sätta förhoppningar till att en ny ledare representerar det man själv vill ha. Men när Löfvens praktiska politik innebär att han accepterar de reformer som enligt Carlsson är en nyliberal förstörelse av Erlanders livsverk, då infinner sig frågan hur länge den partiinterna kritikerkören kommer att låta sig tystas av lyftet i opinionsundersökningarna?