När väljarna ställer krav på SD

Klart är att Jimmie Åkesson är en skicklig debattör. Han trivs när han möter politiska motståndare och är skicklig ensam på scen. Att hantera dem som går till attack är en Åkesson-gren, han kan kontra och kan ses som underdog när alla andra talar om att med honom och hans parti ska man inte samarbeta.

Svårare är det när han frågas ut i sakfrågor och om ideologi, som i SVT:s partiledarutfrågning. Där har Anders Holmberg och Camilla Kvartoft på ett skickligt sätt hanterat partiledarna med raka frågor utan någon märkbar underton.

Att låta Sverigedemokraterna möta sakfrågor och belysa hur deras förslag skulle slå är ett bra sätt att bemöta dem. Det är ju så alla andra partier hamnar i trubbel – man måste tala om varför det är rätt eller fel att sänka skatten för vissa grupper, eller varför EU-samarbetet blir bättre om det fördjupas eller försvagas. Någonstans där väljer man in och bort väljare. Det måste också Sverigedemokraterna göra om de ställs inför de vanliga konkreta frågorna.

Därför blir det extra intressant att följa Sverigedemokraterna i de skånska kommunvalen. Utan att ha någon egentlig lokalpolitik gick partiet fram snabbast i söder. När SD var litet var var det i många kommuner fler väljare som röstade på dem lokalt än till riksdagen. Men valet 2014 hände något, SD drog i många kommuner betydligt fler väljare i riksdagsvalet än till det egna kommunfullmäktige. Det gäller exempelvis i Sjöbo, Trelleborg, Ystad och Tomelilla. Någonstans betyder det att väljarna börjar upptäcka att partiet inte levererar lokalt.

Ofta är det stökigt bland kandidaterna, med interna schismer och avhopp. Till det kommer förstås att det ofta saknas lokalt förankrad politik. När det blir allt vanligare att dela på rösterna ska det bli intressant att se om denna trend fortsätter. Om det blir så kan man möjligen bli än mer stärkt i slutsatsen att även SD måste leverera politik. När de inte lyckas, då genomskådar väljarna det och tittar efter andra alternativ.