När väljarna inte hänger med
Den första partiledardebatten denna mandatperiod skulle tydliggöra vem som är i opposition till vem. Centerpartiet och Liberalerna har förklarat sig vara i opposition till den regering man kommit överens om att passivt stödja så länge man är aktivt överens om budgetarna. Men i partiledardebatten blev det tydligt att Annie Lööf och Jan Björklund var som hetast när det gällde att opponera mot oppositionen – främst mot Jimmie Åkesson, men även mot gamla Allianskamrater och mot regeringsunderlagskollegan Jonas Sjöstedt.
Jonas Sjöstedt bjöd för övrigt in moderatledaren Ulf Kristersson till att stoppa en kommande budgetreform år 2020, slopandet av värnskatten, genom ett gemensamt utskottsinitiativ – inspirerat av hur de rödgröna en gång tillsammans med SD stoppade en förändring i skatteskalan under Alliansens andra mandatperiod vid makten. Ulf Kristersson höll då ett försvarstal för värnskattens avskaffande, lite pikant då den inte avskaffades under åtta år med moderat finansminister och inte heller rymdes i den M/KD budget som klubbades innan den rödgröna regeringen tillsattes.
Annie Lööf blev upprörd över att Ebba Busch Thor replikerade på henne, men inte på Jimmie Åkesson. Ulf Kristersson debatterade dock direkt med Jimmie Åkesson för att förklara att M inte alls är SD, även om hälften är likt.
Svensk politik är onekligen en parlamentarisk röra. Utländsk press brottas med att försöka förklara hur den nya regeringen har kommit till trots att fler ledamöter i riksdagen är emot den än för den. Leonid Bershidsky, Europakolumnist på Bloomberg, kommer dock något väsentligt på spåren när han under rubriken ”Sveriges nya regeringen är del av en skrämmande trend” påpekar att många europeiska styrande koalitioner numer fungerar matematiskt men inte politiskt. Bershidsky kallar den här typen av lösningar för teknokratiska, de gynnar den bästa förhandlaren, åtminstone på medellång sikt. Men till slut måste dessa partier lära sig att också vinna val. Bershidsky skriver: ”Problemet är att väljarna börjar fråga sig om de blir tillfrågade om något väsentligt vid valurnorna.” Det är något som svenska politiker borde ha funderat över för länge sedan.
Även i denna partiledardebatt nämndes det nya politiska landskap som förklaring till att Januariöverenskommelsen kom till. Samtidigt förklarar partiledarna för de två ytterkantspartierna att de skarpt motsätter sig de pågående förändringarna i samhället. Vänsterpartiet ogillar den högerpolitik regeringen ska driva igenom (skatterna) och Sverigedemokraterna ogillar den vänsterliberala agenda (invandringspolitiken) regeringen ska driva igenom.
Både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt har ett tidigare Sverige som sitt ideal. Jimmie Åkesson talade om folkhemmet i ett replikskifte med Liberalernas Jan Björklund. Jonas Sjöstedt försvarar bostadspolitik från förr och ser marknadshyror och skattesänkningar som vägar till ökade orättvisor.
Även om Åkesson och Sjöstedt inte skulle hålla med om att de delvis liknar varandra, finns det delar i deras samhällsanalys som säger något om väljarnas reaktioner. Politiker och opinionsbildare – även denna ledarsida – varnar gärna för V:s och SD:s radikalism. Men det är knappast Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas ursprungliga ideologier som lockar merparten av deras väljare, särskilt inte de senast tillkomna. Mer sannolikt är att väljarna reagerar på att något går för fort, att de utsätts för ett fullskaligt experiment som de inte riktigt är med på.
Många opinionsbildare ropar då gärna, lätt ironiskt eftersom man samtidigt varnar för radikalism i andra former, efter politiker som har visioner och förmåga att driva på ytterligare snabba förändringar. ”Framåt!” blir det på modern centerpartistiska. Men är verkligen mer och fortare – oavsett om det gäller skattesänkningar, invandring eller något annat av stor betydelse – det bästa svaret till de medborgare som protesterar med sin röst? Och blir det bättre av att ständigt understryka att allt görs först och främst för att inte ge inflytande åt dessa väljares röster?
Det är nästan så att man saknar det gamla centerpartistiska språket – ”Nja”.
