Ledare

MP verkar ha tröttnat på att sitta i regering

Ledare ,
Foto: Henrik Montgomery/TT

Ingen kan tvivla på att Isabella Lövin har ett djupt engagemang i miljöfrågor. Men en vice statsminister måste ansvara för helheten och hennes tal i Almedalen tydde på MP har fått nog av dyrt kompromissande och backar från det ansvaret.

En mycket stor del av Isabella Lövins tal i Almedalen på söndagen handlade om miljön. Om plast i fiskar. Om sönderbrända hagar. Om klimatflyktingar.

Det är angelägna frågor, men problemet för Miljöpartiet är att för få svenskar tycker att miljön är en prioriterad fråga just nu. För tillfället ligger exempelvis invandring och sjukvård, lag och ordning samt utbildning mycket högre på olika listor över vilka sakfrågor som väljarna bryr sig om.

Nog visar en SOM-undersökning att många oroar sig över klimatet, men oron verkar inte återspeglas i en vilja att rösta på ett parti som säger sig värna om det. För dagen, i nuet, tycks andra frågor bli viktigare.

Ett parti i kris borde ha sett detta och anpassat sig.

För en kris befinner sig MP onekligen i. Förtroendet för språkrören är mycket lågt, runt tio procent beroende på vilken mätning man läser; dessutom är förtroendet svagt bland de egna väljarna. Partiet har tappat varannan medlem sedan förra valet. I 50 kommuner saknas representanter i lokalvalet i höst. På frågan vilket parti som väljarna tycker är sämst svarar var fjärde MP. Opinionssiffrorna vittnar om att MP till och med kan åka ur riksdagen.

Ja, ett parti i kris som vill vända denna kris borde ha sett detta och anpassat sig. Att man den dag när alla mediers kameror och mikrofoner riktades mot dem valde att dundra på om självförsörjning, det vill säga med något som låter som att det kommer från MSB, kändes som självskadebeteende. Att hålla Almedalens längsta tal med känslosamma berättelser om klimatet är naturligtvis varken irrelevant eller ointressant, men partistrategiskt smart är det inte. Inte ett valår. Inte för ett parti i kris.

Men MP vill onekligen inte prata om det folk pratar om; de har inte har svar på de frågor väljarna ställer eller lösningar på de problem många oroar sig över. Risken är att man blir ett enfrågeparti – men det kanske är vad man aspirerar på. Genom att lyfta lagar kring mikroplaster i smink, skatt på fulkött och satsningar på solceller riktade sig Lövin sannolikt till de egna kärnväljarna. I stället för att försöka locka brett ville hon stärka de lojala sympatisörerna, för att via dem garanteras en plats i riksdagen.

Kanske behövs den flirten eftersom det har kostat på att sitta i en regering i en rörig tid. MP har fått kompromissa kring kärnfrågor och många potentiella väljare har därför svårt att lita på att partiet gör det man säger. Det spelar ingen roll om man har fått igenom subventioner till elcyklar eller projektpengar till laddstolpar, för väljarna minns försäljning av Vattenfalls kolgruvor, att Bromma flygplats inte stängts samt att det har stormat kring Mehmet Kaplan och Yasri Khan.

De minns självklart också flyktingkrisen och den omläggning av politiken som fick Åsa Romson (MP) att gråta. Tårar eller ej, besluten fattades gemensamt av regeringen och den är Miljöpartiet en del av.

Att MP fick igenom den kontroversiella gymnasielagen rörande cirka 9 000 ensamkommande, förmildrar knappast. Denna skrevs uppenbarligen i sådan hast att den först sågades av Lagrådet och i veckan underkändes av Migrationsdomstolen i Malmö, som inte kunde dem som inte kan styrka sin identitet – vilket noll procent i gruppen kan.

Kan lagen ens kallas solidarisk och human? Den ger rättigheter till en grupp som har fått avslag av Migrationsverket, och de argument som har hörts från Gustav Fridolin (MP) är att de unga har rotat sig, fått kompisar eller kommit in i fotbollslaget. Det är inget skyddsskäl, och att åberopa det som förmildrande omständigheter skadar tron på Sveriges migrationspolitik; den visar att det inte är den svagaste som får vår hjälp utan pengarna går till en grupp som vill fortsätta i fotbollslaget.

Lagen tyder dessutom på att alla inte behandlas lika, utan att det går att få igenom sin vilja om man demonstrerar eller mailbombar riksdagsledamöter. Det är en mycket farlig väg för ett civiliserat samhälle att ge sig ut på och för en regering att välja.

Men i grunden är Miljöpartiet trots allt ett miljöparti, och när jag lyssnade på Isabella Lövin tänkte jag att hon är lite för hederlig för att vara rikspolitiker. Hon vet nog att hon inte vinner val på att i intervjuer prata om EU:s utsläppshandelssystem, men hon är ingen klicksökare. Hon brinner verkligen för miljöfrågorna och struntar i om de är på inne-listan. Det ska hon ha en eloge för – även om det betyder att hennes dagar som språkrör är räknade.

Hon kallade sig visserligen optimist flera gånger i talet, men om det räcker för att puffa partiet över 4 procent och ge henne själv fortsatt förtroende får vi se. Dagen innan meddelade hon optimistiskt i intervjuer med kvällstidningarna att hon trodde att Sverige skulle vinna matchen mot England med 2-0. Jojo.

Carolin Dahlman kommenterar talet i P1