Ledare

Mitten har demokratiansvaret

Ledare Artikeln publicerades
Den breda mitten.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Den breda mitten.

Det svåra med demokrati är att våga ge politiska motståndare makt. Även dem man avskyr mest.

Valet av talman är inte det svenska väljare brukar ägna mest tankar åt. Men i den nya politiska världen har talmannen fått mer än ett symboliskt värde. Det senaste är att Alliansen gjort klart att man oavsett valresultat kommer att nominera en egen talmanskandidat, på samma sätt som Socialdemokraterna alltid gör. Som Mona Sahlin när S beslutade att nominera Kent Härstedt 2010, då med motiveringen: ”Jag tänker inte göra som Maud Olofsson säger och lägga ned oppositionsarbetet i fyra år, då skulle Sverigedemokraterna bli oppositionen och det skulle vara förödande.”

SD röstade nu inte med Socialdemokraterna utan Per Westerberg (M) blev talman. Fyra år senare fick det betydelse när statsminister Fredrik Reinfeldt direkt efter valet hoppade av och inte lät sitt förtroende prövas i den numera obligatoriska statsministeromröstningen. Per Westerberg gjorde då klart att han sökte efter en statsminister med förmåga att få igenom budgeten i riksdagen, något han fick kritik för av framstående statsvetare som Olof Petersson och Olof Ruin, vilka menade att talmannen inte ska väga in det. Att Stefan Löfven sedan inte fick igenom sin budget och regeringskris uppstod visar att Westerberg hade fog för sin oro, men det hindrar inte att statsvetarnas tolkning av grundlagen är rätt.

När Alliansen inför 2018 nu meddelar att man kommer att nominera en egen talmanskandidat, även om de rödgröna blir större blir största parti, är det logiskt. Socialdemokraterna låtsas upprörda av moraliska skäl, som den avsatte inrikesministern Anders Ygeman – numera gruppledare för S i riksdagen – när han till SR Ekot säger: ”Den fråga som väcks är ju om Centerpartiet och Liberalerna är beredda att med Sverigedemokraternas stöd vinna talmansposten?”

Det är precis vad Mona Sahlin och Socialdemokraterna var beredda till 2010. Det socialdemokratiska spelet handlar som vanligt om att knyta makten till det egna partiet i så hög utsträckning som möjligt. Man kan även fundera över hur S-principen om att största parti ska ha talmansposten skulle hålla om SD blev större än S och M.

Alliansen har också, enligt SVT, tänkt över hur de viktiga ordförandeposterna i riksdagens utskott ska fördelas. Här ska Alliansen ha dragit slutsatsen att en minoritetsregering måste öppna för det andra oppositionspartiet, i det här fallet SD, att få ordförandeposter. Även detta har föranlett ilska från S, men även från bland annat ungdomsförbundsföreträdare inom Allianspartierna. Centerpartiet och Liberalerna klargjorde under fredagen att man inte står bakom beskedet, efter press från medier och inifrån partiet. Moderaterna står dock fast.

Moderaternas utgångspunkt är riktig, valresultatet ska avgöra hur posterna fördelas. En ordförandepost kan ha betydelse, i form av utslagsröst, när oppositionen ska sätta stopp för minoritetsregeringars förslag. Men att som opposition få med SD för att genom utskottsinitiativ driva fram beslut i riksdagen som går emot regeringen är inget nytt. Socialdemokraterna utnyttjade det i opposition under 2010-2014, bland annat genom att tillsammans med SD stoppa en höjning av gränsen för statsskatt. Man gick så långt att man trots en första förlust i riksdagen – några ledamöter missade omröstningen –drev fram en extra omröstning för stoppa skattelättnaden. Några moraliska aspekter på stöder från SD hade S inte då, medan Alliansen menade att det bröt mot praxis för budgetbeslut.

Det kan finnas behov av att uppdatera den svenska demokratin och grundlagen så att mindre kommer att handla om tolkningar av vad som är utarbetad praxis eller inte. Talmannens ämbete är för viktigt för att bli till en partipolitisk taktisk fråga. Men framför allt bör den breda mitten, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Allianspartierna, våga värna de parlamentariska spelreglerna även när läget är som svårast.

Denna tidning har länge hävdat att metoder som riktas mot SD är kontraproduktivt för de partier som ägnar sig åt det och vad värre är – det skadar demokratin långsiktigt. Det som ska vara vägledande är de politiska förslagen och vad man tror på. Det ska inte missförstås som något stöd för SD, tvärtom kommer det att framhäva skillnader. Trots SD:s av Jimmie Åkesson dirigerade omvandling – som det med tanke på partiets bakgrund finns anledning att vara tacksam över – finns det stora skillnader i grundläggande syn på sådant som EU-medlemskap, frihandel och upptagenheten vid vad det är att vara svensk.

Då både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan förväntas gå starkt framåt i höstens val kommer en regeringsbildning i hög grad att hänga på den breda mittens agerande. Oavsett om det blir någon form av minoritetsregering som söker stöd eller majoritetsregering i storkoalition krävs det politisk mognad för att hantera svensk säkerhetspolitik, den grova organiserade kriminaliteten och de snabbt ökande kostnaderna för kommuner och landsting. Det i kombination med en möjlig ekonomisk recession kan komma att ställa det politiska ledarskapet på sin spets någon av de kommande mandatperioderna. Klarar den breda mitten inte av att hantera en sådan situation blir det än mer kvar för de politiska ytterkanterna att utnyttja – vilket blir betydligt mycket enklare om de kan peka på att de tidigare har behandlats styvmoderligt.