Mikael Rubin – en riktig sosse
Det är lätt att förstå kritiken från de olika oppositionspartierna mot det upplägg som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har för att styra Trelleborg. I uppgörelsen ingick att man gjorde upp om alla presidieposter: ordförande, vice ordförande och andra vice ordförande. Så ser det nu ut i kommunfullmäktige, medan nämnder och kommunstyrelsen fastställs i kommande fullmäktigemöte.
Företrädarna för de partier som står utanför uppgörelsen betraktar den som en form av krigsförklaring. Kan man exempelvis kalla sig opposition om man inte lägger någon egen budget, frågar sig Patrik Holmberg (C). Emil Samnegård, Miljöpartiet, sa till Trelleborgs Allehanda i samband med fullmäktige: ”Det är ett stort svek mot demokratins grundvalar. Man kan inte både vara i styre och i opposition samtidigt”.
Torbjörn Karlsson (S), avgående kommunstyrelseordförande, talade i fullmäktige om hur valteknisk samverkan påverkar fördelningen av poster. Går man ihop i större block får man tillsammans fler platser än om mindre partier går fram för sig själva. Att göra så i opposition är matematik men att göra det i majoritet är politik, förklarade Karlsson. Till Trelleborgs Allehanda sa Karlsson vidare: ”Här väljer man alltså själv vilket parti som man tycker ska vara opposition. Det är oerhört uppseendeväckande. Vem tror de att de lurar?”
Karlsson har rätt på många sätt. Det är klart att en uppgörelse med andra partier i syfte att behålla eller ta makten är politik. Socialdemokraterna i Trelleborg har god erfarenhet av det. Den långvarige kommunstyrelseordföranden Egil Ahl, var mycket skicklig på att styra upp oppositionen. Ahl sydde under sin tid ihop styre och opposition med både Centerpartiet och Moderaterna. 1998 valdes Sune Larsson (C) till oppositionsråd i en sluten omröstning i fullmäktige, ställd mot Moderaternas kandidat, Lars-Olof Flink. Centerpartiet hade då två mandat och Moderaterna elva. Sune Larsson fick 31 röster, omöjligt att uppnå utan stöd från S som hade 25 av 51 mandat. I praktiken valde alltså Socialdemokraterna ”oppositionsrådet”.
Mandatperioden 2002-2006, när Sverigedemokraterna kom in som vågmästare, gjorde istället Socialdemokraterna och Moderaterna upp om maktdelningen. Egil Ahl (S) fortsatte som kommunstyrelsens ordförande men denna gång fick Lars Christensson (M) en egen post som heltidsarvoderat kommunalråd – tidigare hade oppositionsrådet haft ett deltidsarvode. S och M delade därefter upp ordförandeposterna i nämnderna, Moderaterna fick exempelvis ordföranderollen i kulturnämnden och gymnasienämnden. Centern fick nöja sig med vice ordförande i fastighetsnämnden.
Det var så det gick till på den tiden. Och någon egentlig opposition fanns inte, vid något tillfälle hade man visserligen olika uppfattning om skattenivån men budgetarna klubbades som regel igenom utan protester och motförslag, allt var redan uppgjort i kommunstyrelsen. Så här kunde det låta i tidningsreferaten från fullmäktige: ”Det var en rörande enighet bland partierna som finns representerade i kommunfullmäktige när man i går kväll antog budgeten för 2001. Samtliga biföll förslaget även om nästan alla sköt in bisatser med ord som oro, ökade risker och fara i sina anföranden.” (Trelleborgs Allehanda 20/11 2000)
2006 förvandlades verkligheten. SD gick fram till tredje största parti. Moderaterna hade också gått framåt och genom Ulf Bingsgård (M) hade de borgerliga partierna en gemensam kommunstyrelsekandidat. Då tog Socialdemokraterna i Trelleborgs Arbetarekommun i en enig styrelse beslutet att erbjuda Sverigedemokraterna valteknisk samverkan. Tillsammans skulle de få majoritet. Egil Ahl konstaterade om SD:s väljare: "Många av dem är gamla socialdemokrater". Alf Hansson, då tekniska nämndens ordförande sa till TA: ”Vi kan inte blunda för att SD fick sju mandat i valet. Tänk om vi tiger igen. Då kanske SD får tolv mandat nästa val”. Kjell Nilsson sa till Sydsvenskan: ”Vad är skillnaden om vi pratar med Sverigedemokraterna eller med Centern eller Moderaterna?"
Historien visar att vägen till makten och att behålla den inte alltid är vacker. Socialdemokraternas inbjudan till Sverigedemokraterna stoppades av S på riksplanet och Egil Ahl fick lämna politiken. I backspegeln kan man konstatera att han och Arbetarekommunens styrelse gjorde en god analys när de konstaterade att S var på väg att tappa sina sympatisörer till SD. Socialdemokraternas kollaps och SD:s uppgång i Trelleborg har ett tydligt samband.
12 år senare kan det konstateras att det blev Moderaterna som till slut fick igenom ett styre genom en uppgörelse med SD. Cirkeln kring frågan om hur SD ska hanteras slöts på ett sätt i måndagens fullmäktige, när Socialdemokraternas avgående kommunalråd Torbjörn Karlsson förklarade att valteknisk samverkan i syfte att styra är mer än matematik – det är politik. Kanske frågar sig en och annan gammal socialdemokrat i Trelleborg hur det hade sett ut om man själva löpt linan ut redan 2006. Nu var det istället Mikael Rubin som fick agera som den nya tidens Egil Ahl.
