Ledare

Mer Norden – också i EU

Ledare Artikeln publicerades
De nordiska statsministrarna samlade i oktober 2018.
Foto: Heiko,Junge
De nordiska statsministrarna samlade i oktober 2018.

Det nordiska samarbetet måste prioriteras betydligt högre än i dag.

Ni minns kanske kampen om den Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, i slutet av 2017. Myndigheten som var placerad i London skulle flyttas till ett annan stad inom EU eftersom Storbritannien skulle vara ute ur EU i mars 2019. I dag är myndigheten placerad i Amsterdam, men Storbritannien har som bekant inte lyckats komma ur sitt medlemskap. Så kan det gå. Men låt oss för en stund glömma Brexits eviga rondellkörning och istället fundera på varför EMA inte hamnade i Norden. Det kunde den betydelsefulla myndigheten mycket väl ha gjort. De tre nordiska medlemsländerna i EU, Finland, Sverige och Danmark är alla mycket starka inom forskning och företagande inom läkemedel, läkemedelsteknik och bioteknik. Inte minst är Öresundsområdet starkt, med framgångsrika universitet och stora bolag som danska Novo Nordisk och mindre forskningsbolag inom flera angelägna områden, bara i Lund finns flera stycken.

Norden hade kunnat enas kring en kandidat. Istället valde alla tre nordiska länder att fokusera på sina egna huvudstäder. Utom Region Skåne, då med socialdemokraten Henrik Fritzon vid rodret, som till svenska regeringens förtret kampanjade för Köpenhamn. Nu fick inget av de tre länderna myndigheten och istället uppstod träta när danskar och skåningar surnade till mot misstanken att Sverige inte ens röstade på Köpenhamn när Stockholm åkt ut. Typiskt dumt nordiskt internslagsmål.

Läkemedelsmyndigheten kan tjäna som ett exempel på hur det nordiska samarbetet har misshandlats under lång tid. Det har tagits för självklart för att underhållas och förstärkas. De enskilda länder har fokuserat mer på andra samarbeten, inte minst EU. Öresundsregionens integration har gått framåt, men inte i den takt som hade varit nödvändig för full utväxling. Den politiska länken Köpenhamn-Stockholm har varit svag. Konflikten har underblåst av medier både i Danmark och Sverige, där olikheterna betonats och uppförstorats till nästan löjliga grader. Hanterandet av flyktingkrisen 2015 uppvisade tydligt usla dansk-svenska relationer.

Värdet av Norden och granngemenskap har dock allt mer gått upp även för beslutsfattare utanför pendlingsregionerna i gränstrakterna. Inte minst gäller det säkerhetspolitiken, där särskilt Finland och Sverige insett behovet av utökat samarbete och en samtidig fortsatt integration med Nato, där Danmark och Norge är medlemmar.

Men den nordiska gemenskapen kan byggas starkare på fler områden. Det är svårt att tvinga fram samhörighet i Norden, men om tv-serier som Skam kan bryta in i nutida generationer som en gång Fleksnes gjorde i gamla finns det hopp om att även utåtblickande skandinaver kan vända blicken mer hemåt mot det egna i kultur, språk, utbildning och affärer.

Ett bekymmer för det nordiska samarbetet är att de fem länderna har varierande förhållanden till EU och Nato. Men de tre EU-medlemmarna Danmark, Finland och Sverige kan genom tajtare förhållande nå mer genomslag för det nordiska perspektivet, vilket behövs inte minst när Storbritannien är på väg ut. Danmark och Norge blir självklara länkar in i Nato, den nuvarande generalsekreteraren i Nato är Norges före detta statsminister Jens Stoltenberg, hans företrädare var Anders Fogh Rasmussen, tidigare statsminister i Danmark.

Det finns etablerade egna institutioner att bygga vidare på som utgångspunkt för att ytterligare tätare sammansvetsning. Nordiska rådet är relativt okänt bland medborgarna, även om det består av parlamentariker från de nordiska länderna. Tillsammans med Nordiska ministerrådet, regeringarnas samarbetsorgan, bildar det ett fundament som bör användas i högre utsträckning för att föra länderna tätare samman. Som sammansvetsad enhet blir Norden en starkare part i förhållande till omvärlden.