Ledare

Medelklassen har rätt att gnälla

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Om politiker slarvar och slösar finns skäl att klaga. De som betalar nästan världens högsta skatter borde ha rätt att både kräva och gnälla. Att håna den som ser bristerna är att svika de svagaste.

En väldigt stor del av vår inkomst går till skatt, och för pengarna är det tänkt att vi ska få polis, militär och domstol, liksom vård, skola och omsorg.

Om politikerna inte levererar bör de få kritik, och dessvärre finns en hel del brister att uppmärksamma.

Men i Sydsvenskan kunde vi i torsdags läsa att ledarskribenters klagan över att samhällskontraktet är brutet är medelklassgnäll (18/7).

Krönikören Moa Berglöf pekade på att Alice Teodorescu Måwe veckan innan skrev en krönika i G-P om att polisen inte hade agerat när hennes mobil stals, samt att hon hade behövt vänta i fyra timmar på barnakuten när sonen var magsjuk eftersom läkaren fick springa iväg för att hantera skjutningar. För Teodorescu Måwe var det på gränsen för det acceptabla (G-P 10/7).

Men om det raljerade Berglöf hånfullt, och menade att polisen har bättre saker för sig och att magsjuka inte var nog akut. I stället för att se problemet med att vården inte finns för de sjuka eller polisväsendet för de bestulna ansåg Berglöf att det var Teodorescu Måwes gnäll som inte var acceptabelt.

”Så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta”.

Man häpnar. Läser inte Berglöf tidningarna? Varje person man hör om som får cancer och tvingas vänta i månader på operation är en signal. Varje gammal människa som far illa när hemtjänsten stressar förtjänar att lyssnas till, varje butiksägare som ser sina hyllor tömmas utan att tjuvarna grips förtjänar upprättelse, varje våldtäktsoffer förtjänar tid, energi och kraft.

Även de små brotten måste hanteras. Självklart är det viktigare att prioritera dödsskjutningar än mobilstölder, men om vi rycker på axlarna mot småbrotten är det likställt med att legitimera dem. Och i ett högskatteland borde vi rimligen inte behöva välja – utan ha kraft att skydda medborgarna mot alla kränkningar. Även medelklassens barn har rätt att få nåt för pengarna.

Eller ska vi bara tiga och vänja oss?

Nej, aldrig! Vänstern är övergenerös med dina och mina pengar, ger bidrag utan krav och slarvar bort våra skatter på ogenomtänkta plastblommor, konstutställning för maskar och diverse gratisreformer. Det får som konsekvens att det finns mindre till kärnuppgifterna, till att ge svaga och sjuka trygghet och vård.

När vissa i stället för att kritisera felprioriteringar och brister kritiserar dem som belyser bristerna har man kapitulerat. Låt oss aldrig kapitulera.

 

Läs gärna också